Idag ryser jag

I helgen så hände en hemsk sak. Min dotter hade varit ute med sitt ena marsvin i koppel och när de gick in så fastnade kopplet i dörren - marsvinet var i hennes famn. Hissen åkte iväg, kopplet hakade i och lilla marsvinet ströps och hissen fastnade knappt 1½ m från bottenplan. Det tog uppskattningsvis 10-15 min innan underbara grannar hjälpt oss så hissen kom loss. Hemska minuter ensam i en hiss med sitt älskade husdjur fastklämt och dött vid dörren.

Min dotter har dessutom ett funktionshinder och har bla svårt med tidsuppfattning. Hon kan inte "känna" hur mycket en minut är riktigt. Så för henne blev detta en evighet, ensam, dött marsvin och utan att komma loss.

I helgen har jag mest varit chockad tillsammans med henne och vi har sörjt lilla Förge (Fudge har jag stavat men så stavas det inte säger dottern *s* dock uttalas det fudge). Nu idag slog det mig om det hr med tidsuppfattningen. Hon måste ha tyckte att det tog 100 år dels innan någon kom, sen från det hon sprang 6 vån upp och hämtade mig, och sen innan en granne lyckades få loss kopplet och hissen åkte iväg.

Utan honom hade vi fått vänta minst 20 min till innan hissreparatören kom. Jag bara ryser och vill hålla om min lilla flicka ännu mer.