Stolt mamma

Idag var vi på ridskolan, Riby gård. En ridskola med bara islandshästar, ett jättesmart val om man har en tjej med lite svaga muskler eftersom dessa hästar är betydligt snällare och klokare än många ponnyer och deras gångarter är mjukare.
Hästen Sara är mörkbrun och sååå snäll och go och lät sig snällt både skötas om, kläs på och ridas. Tilde var riktigt duktig, hon har lärt sig massor på ett år och har riktigt fin sits och rider lätt och kan stå i tvåpunktssits. Mammas duktiga tjej!!

Nåt så jävulskt

Jag saknar mannen jag älskar.
Jag saknar livet jag levde.
Jag saknar hunden och katten.
Jag saknar bonuskillarna.
Jag saknar att sitta bredvid i tv-soffan.
Jag saknar snarkningar pånatten.
Jag saknar hans ögon vilande på mig.
Jag saknar hans doft svepa förbi.
Jag saknar gemensamma loppisrundor.
Jag saknar kyssarna.

En vän pratade idag om sitt förra förhållande och att hon inte saknar det alls.

Det gör jag med mitt. Nåt så jävulskt.

Vem är jag?

I hela mitt liv har någon eller alla haft synpunkter på vem jag är (liksom vi alla har synpunkter om varandra). Jag har fått höra att jag är het, tempramentsfull, snabb i vändningarna, hoppar från det ena till det andra. Jag ÄR sån. enligt andra alltså.

Och såklart man påverkas av det andra säger om en, särskilt om man inte har en bra självkänsla. Då påverkas man väldigt mycket. "Jaha, jag är en hetsporre" Jaha, jag är en hoppjerka".

Att jag blev ensam just nu, kanske var det bästa som hänt mig. Inte för att jag vill leva ensam eller utan den jag älskar, utan för att det var tid att börja lära mig själv vem jag är, utan att lyssna på andra utan genom att lyssna inåt. Genom att lära känna mig, kan jag vara någon bredvid andra.

Andra säjer att jag flackat runt - ja, men jag vet själv orsaken till varför. Och när jag vet orsaken, så kan jag rätta till det vilket jag gör just nu. Och jag är så mycket mer än det andra sett, och så väldigt lite av just det.

Många har påpekat för mig att jag skulle må bra av att söka mig utåt lite mer, inte bara vara hemma eller på jobbet. Men vet ni, det är nu det är tid att söka inåt, för att sen när det är klart söka utåt. Jag ser min väg så rätt tydligt, och väldigt tryggt.

Det är första gången i livet som jag arbetar med mig själv och mitt inre och samtidigt mår rätt bra, ibland tillomed väldigt bra. Förr har alla frågor kommit när jag mått dåligt, när existensen gungat.
Det känns väldigt bra!

Vinter över Vivstabukten

Jag har ingen aning om det kallas Vivstabukten:) Men nu gör den det, av mig. Centrala Timrå kallas i mansmun för Vivsta och precis nedanför ligger havet. Och järnvägen. och Östrandsfabriken. Trots det tycker  jag  utsikten är slående vacker idag när solen kikar fram över snölandskapet. Det blir inte långt till öppet vatten till våren....

Min söta lilla vrå

Det var den här lilla vrån jag var så nöjd med igår. Bredvid står TV, högtalare, förstärkare och annat tekniskt i en salig röra men den här vrån är "klar"... för det är den ju inte. Jag ska planera garderobsblomman riktigt i kopparkärlet, tillsammans med något mer. Och innan dess måste jag på något vis ha fått något skydd på insidan, för koppar är inte så bra har jag för mig... Sen ska det till en massa ljus på hyllorna och det stora ljuset ska troligen bort. Det ställde Tilde dit, för det ska ju vara ljus där mamma:)

Fröken Bråttom

det har jag varit, större delen av livet. Gjort, men sen kanske inte varit så nöjd men så har det fått vara. Den här gången får det ta mer tid, måste ta mer tid eftersom jag är borta så pass många dagar. Och jag hinner tänka till var allt ska vara, hinner se sakers plats... och när jag fått till en sån yta så bubblar det i hjärtat av glädje och tillfredsställelse.

Det här blir MITT hem, mitt HEM. Det känns underbart.

Imorgon när det är dagsljus ska jag fota lite så ni kan få se men det är den här som fått sin plats:

Tid för en paus

När något retar en nåt otroligt, varje gång man provar, så är det nog dags för en rejäl paus. När det där, vad det nu gäller, inte längre ger någon inre tillfredsställelse och känsla av att det ger något gott. Då är det tid för Timeout.

Jag trodde några dagar skulle räcka, att det kanske var lite PMS eller så... ICKE! Det retar skiten ur mig så... TIMEOUT.  härligt:)

Tankar från besöket hos beteendevetaren

Det är inte lätt att öppna upp sig för en vilt främmande person, bara så där. Och ärligt - alla tankar och känslor är ju inte ens medvetna, och ibland bara kommer de och förvånar nästan en själv när man säger det.

Hon frågade en del om min flytt tillbaka till Timrå, om jag hade flyttat dit även om jag varit kvar med L, hur jag hade velat bo om jag fick bestämma. Och jag sa - ärligt - att jag hade ändå valt att bo så här, varannan vecka, för mina barns skull, för lillans skull och för sönernas av olika anledningar. Så pratade vi länge om annat, men när man pratar så där så snurrar man, eller jag iallafall, gärna runt och tankar bara dyker upp. Så kom det:

Om jag bara, bara, bara tänker på mig så hade jag inte flyttat tillbaka hem. då hade jag bott kvar i Östergötland. Om inte mina barn funnits och om jag inte brytt mig så mycket om dem som jag gör, så hade jag aldrig, aldrig flyttat norrut igen.

så otroligt skönt det var att ha det sagt, och så otroligt skönt att känna att valet jag gjort att ändå flytta är helt rätt och riktigt. Jag vet anledningen och priset är inte för högt, vinsten är ju enorm.

Jag har sökt en hel del jobb i Sundsvall, utifall jag skulle känna för att sluta pendla. Men än så känns det inte som att det är aktuellt. Jag vill ha det som jag har det åtminstone för ett tag....

Och vad sa beteendevetaren då?? Nuuu börjar vi prata här, nu börjar det likna nåt... Japp, så äre;)

Livet - Edith Södergran

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

Jag vill ha en hund

Det riktigt skriker i själen efter en hund... Jag saknar Chika, fina Chika... och jo, jag kan säkert få låna med henne hem en vecka här och var men jag vill ha en hund, en kompis alla dagar... Så nu är det väl det jag får jobba för då - att göra det möjligt i livet att ha en egen hund. Härlig utmaning:)

Lugn i livet

Det är vad jag önskar och det är vad jag upplever allt mer att jag har. Inget lyckligt, sprudlande lugn men heller inte ett deppigt, ledset lugn. Ett stillsamt lugn i att livet är på väg åt rätt håll bara. Att få träffa denna beteendevetare tror jag är något mycket bra i vägen mot trivsel och rätt plats i livet. Även om det rev upp en massa känslor igår och jag kände mig mentalt urpumpad så la det sig och kvällen slutade mycket bra, med både glädje och tillfredsställelse över hur livet artar sig.

Livet kommer att bli bra, för jag kommer inte att tillåta något annat. Under ytan är jag stark och modig, som alltid:)

Hemläxa

Jag kommer precis från beteendevetaren. Ett suveränt möte där det stämde direkt. Många funderingar har kommit till ytan och blivit sagda och många insikter om att det här är inte lätt.
Jag fick tillhemläxa att skriva ner sånt jag mår bra av. På min lista står det: djur. Hundar ffa. Att skratta.

Thats it. Åsså tycker en del jag är svår;)

Vill inte!

Idag ska jag till en beteendevetare. Ett erbjudande från min arbetsplats pga hur min höst sett ut. Bra! Jag gillar när arbetsgivare försöker vara en del av lösningen till att man ska må och fungera bättre.

Men... Jag har så svårt att öppna mig. Jag pratar inte med vem som helst. Och jag kan verka hur öppen som helst men har ändå locket på på det som verkligen gäller...

Och en beteendevetare? Är det det rätta? En miniutbidlning i jämförelse med psykolog. Psykologbiträde kanske?

Fy så titelkåt jag låter. Så är det inte egentligen. Jag vet att titeln har inget att göra med om jag kan öppna mig eller inte, men utbildning bidrar. Varför annars utbilda sig??

Alla mina tankar

de flesta av mina tankar nu, om livet, om mig och det som berör mig, verkar några tro att allt, allt, allt härleder till mannen jag älskade och levde med, älskar än men inte lever med alls... Och nu har det nästan blivit en rolig grej av det, att formulera så att "jo men troooooo då" ;)

De som känner mig väl ler med mig och höjjer förmodligen lite på ögonbrynet och undrar "va??", de som känner mig sen länge...

Nä... ALLT handlar inte om honom, faktiskt väldigt lite... Mina tankar om livet just nu, handlar om mig och mitt och... jag tror jag överlever att vara så ego för en stund.
Sen att kärleken inte är slut är en sak, för förlåtelsen för det som hände finns inte heller. Kanske en dag, för förklaringen köper jag. Mellan detta är det lång bit och jag vet inte ens om det är något jag behöver förlåta.

Mina köksskåp

Det är grönt och skönt i mina skåp. Lite plats kvar som ni ser, för de där muggarna som jag inte hittar igen?? Jag tror de gömmer sig i en liten kartong som är kvar hos mor och far... Vissa samlar på en viss sort grönt porslin, jag gillar många... det är föremålet i sig mer än att det står "höganäs" inunder... Vilket förövrigt är nåt jag har rätt lite av. Favoritporslinet ska jag visa sernare när jag fotat fler än bara tallrikarna....

Jag fyller mitt liv med måbra

Det är ganska tydligt i mitt liv, att jag samlar de som jag mår bra av omkring mig och jag väljer bort de som på något sätt får mig i sank. Jag behöver inte pekpinnar och predikningar, inte just nu. Jag behöver glädje, skratt och måbra.

Jag slås av att jag gång på gång möter sådana... Liksinnade, som liksom jag försöker att inte säga ont, göra ont. Som hellre ler en gång till än inte alls. Som tror gott och förlåter.

Den största gåvan jag fått med mig i livet, är just den: att tro gott.
Så ibland, så händer det... nån kliver över den där osynliga linjen, den som är så helig för mig. RÖR inte där... för då blir jag inte nådig. RETA inte... för då biter jag till.

Gör inte felet att tro att jag är odelat snäll.

Det börjar ta form nu

Det liknar ett hem, MITT hem:) Visserligen saknas: min säng och köksmöbeln. Men det är inte mycket av det som är mitt som inte är uppackat, bara en låda som kräver att jag har fått koll på TV och det som hör till den, så det har jag sparat med flit. Fotoalbum och liknande kan faktiskt få vänta lite.

I köket har jag inte helt fått till det men det beror ju på att rätt köksmöbel inte letat sig hit. Jag vill helst inte köra släpvagnen i snöslasket så jag väntar på en solig dag tänkte jag.

En son har dragit till Kramfors men den andre har packat in kläder och annat i sina skåp och ja... det börjar likna nåt hos honom med:)

Det är nästan synd att jag ska åka iväg på söndag, jag vill ju boa klart!

Testar mig fram

Då många tyckte att den första designen var svår att läsa, så leker jag runt lite. Testa olika aldternativ. Gårdagskvällens mall kändes inte "jag", denna kanske lite mer men... nja, helt nöjd är jag inte. Tror jag måste be svägerskan om mer hjälp helt enkelt - kanske be om en kurs?? :)

Det tar sig

Trots jag har feber och inte alls är pigg så har jag fått upp det mesta ur kartongerna... Nu ska bara allt som inte ska vara kvar här uppe ner till förrådet. Och jag har ett lås.... nånstans! Innan jag har det är det inte stor vits att åka ner känns det som. Har även hittat kameran!! Nu ska jag bara hitta sladden så jag får in bilderna i datorn... och den ligger i nån av de 4 kartonger som inte är uppackade.

Bara allt är uppackat, eller undanstuvat så kan jag få alla möbler på plats och sen så kan vi leva vidare skönt:)

Min nya blogg

Tack bästa svägerska, det ser jättebra ut!!

Här hade jag tänkt att det skulle stå lite om hur jag har det i livet, här och nu... lite bilder ska det bli, från vardagen och livet i stort... vi får väl se vart det bär:)