Strålande dag

JAg berättar här om själva anledningen till att jag åkte till Uppsala idag:)

Jag har fortfarande känningar av foglossning efter sista graviditeten för 10 år sen, ibland rejält ont så jag knappt kan flytta benen, oftast ett lätt molande i den högra SI-leden.

Så fick jag via en EDSgrupp veta att en läkare sökte kvinnor med foglossningsbesvär och jag nappade på chansen. Kanske inte för att jag själv skulle vara hjälpt av det men jag anser att forskning kring detta är viktigt!! Några veckor senare fick jag träffa en av de läkare som är ansvarig för studien och han kollade en massa som skulle uppfyllas för att få vara med i studien - och jag passade:) I samma veva så berättade han om en tidigare studie, där man sprutat Kortison i SI-lederna och i denna blindstudie blev alla som fick verksam substans betydligt bättre i sin smärta!

Såklart frågade jag om jag kunde få behandling samtidigt och det trodde han de skulle kunna fixa. Nu blev det inte så, utan jag kommer få det senare när de hunnit kolla rtg-svaren och de kan påvisa en inflammation.

Det är alltså radioaktivt ämne som de sprutat in i mig i dag, via blodet... och sen  med röntgen fotat upptaget som samlar sig som markör där man har en inflammation.

Lite roligt, eller nervöst, var att jag var den första ut. Utifrån resultatet från min undersökning formar de den övriga studien om jag fattade det hela rätt. Så jag hoppas att det var inflammerat rejält - ont har jag iallafall och jag har triggat fram det värre dessutom:)

Fantastiskt väl omhändertagen av både läkare från studien och sköterskor på PET-centrum på Akademiska.

Och sen... lunch och fikor med härliga brudar och en eftermiddag som var strålande positiv:)

Fförvandling

Från riktigt blond till riktigt mörk på tre dagar. Modigt? Mer galet tror jag. Jag kände en kort sekund vid ett snabbt opersonligt möte, hur mitt självförtroende sviktade. Är jag modig nog att möta allt blickar? Väldigt mycke rockn roll blev det. Som jag ville. Jag ville inte ha bullbaksbrunt. Hemmamammafegt. Usch så tjaskig jag är! Jag är bara så allt eller inget. Jag måste sticka ut lite. Och fegar samtidigt.

Hunden älskar mig ändå, det räcker långt det:)

Resa

En av mina goaste vänner gör en resa idag. Dels rent faktiskt, hon sätter sig på tåget och åker 50 mil söderut, till en ny stad och ett helt annat liv. Hon har varit sjukskriven rätt länge och har själv kommit på var hon vill arbetspröva, en plats där hon väkdigt troligt har god förmåga att åtminstone ha en viss arbetsfågmåga om än kanske inte heltid.

Jag är så glad för hennes skull! Hon får bryta upp från gamla vanor och mönster. Ingen möter henne utifrån "hur det varit". Hon får vara ett oskrivet blad för dem hon möter.

Jag har gjort min resa för nåt år sen. Jag vet vad det gav mig. Jag önskar henne all lycka, tror och hoppas att det kommer leda till samma positiva utveckling för henne som det var för mig. Jag önskar jag fick vara med och se allt, på lite avstånd:)

(P om du läser: all, all lycka till dig!! Idag är det du som är glittret i mina ögon, mitt leende och värmen i mitt hjärta:) ).

Då har jag bestämt mig

Just nu så lägger jag mina planer på is. Nästan allt klart och så händer en egentligen ytterst liten grej, men som får mig att fatta att jag inte tänkt igenom alla detaljer. Det finns för mycket som kan ställa till det och även om inga val nånsin är livsavgörande eller oåterkalleliga, så känns det inte värt det. Det kommer att slita på mig, röra till.
Bra eller dåligt? Ingen vet... Det känns lugnt inombords att ha bestämt. Inga skuggor vilar, inget river i bröstet och vill ut.

Tur eller otur, vem vet?

Jag fick en historia tillskickat mig. Om den gamle mannen vars häst rymde. Vilken otur sa alla! Tur eller otur, vem vet sa mannen. En vecka senare kom den gamle hästen hem och hade tio unghästar med sig. Vilket tur du har, sa alla till den gamle mannen. Tur eller otur, vem vet... Jag ska kopiera in den i sin helhet när jag är vid en riktig dator.

I vart fall, ibland händer saker och man tänker att nääej, det var inte detta man önskade eller hade tänkt sig. Senare, med facit i handen blev allt precis underbart. Tur eller otur, vem vet.

Något sånt har hänt mig nu. Tur eller otur? Vem vet...

En dag i tystnad

Eller jag har ju pratat med patienter och kollegor... men i övrigt har jag tittat väldigt mycket på dimman.

Jag har haft min idé utstakad, vetat vad jag önskat och eftersträvat. Banan har känts rak.

Nu är det dimma. Jag har ingen aning längre. Ibland händer något man inte räknar med ens sist på kartan liksom... och jag är inte ens säker på att det hänt. Bara nåt. Kanske.

Jag fortsätter min dag i tystnad. Kanske en tur ut till Skeppshamn. Det brukar göra gott.

Kommit upp igen

En diskussion om att sätta barnen främst. Ett känsligt område för mig, som en gång i tiden inte hittade någon annan utväg än att sätta MIG främst, för att återfå kontrollen på både livet och föräldraskapet ( går att läsa om i min avslutade blogg Bruden som stack från stan, ska se om jag kan redigera in en länk sen). Det finns fortfarande de som hävdar att min resa då, mitt val då, var pga kärleken och pga mannen jag träffade. De kommer aldrig hävda annat och jag skiter i vilket, för jag vet, mina nära och kära vet, mina barn vet. Bästa beryget kom från mina söner som sa för ett tag sen, att mitt val då var det bästa som hänt vår familj. Nu är vi en familj igen. Hade det fortsatt så hade vi troligen varit helt splittrade idag.

Men oavsett om jag verkligen bryr mig i vad denna ytterst lilla klick tycker, de som aldrig träffat mig i verkluga livet, inte såg, inte visste hur det var. Oavsett det så petar det till i sidan på mig, när jag tror att det är detta de menar i en kommentar nånstans. Det är bra. Jag har lärt nåt av det, och jag lär mig ännu.