Har så mycket jag egentligen behöver ösa ur mig och sitter här och får tunghäfta och inget kommer på pränt.
Ibland känner jag mig blåst av livet.
Idag ryser jag
I helgen så hände en hemsk sak. Min dotter hade varit ute med sitt ena marsvin i koppel och när de gick in så fastnade kopplet i dörren - marsvinet var i hennes famn. Hissen åkte iväg, kopplet hakade i och lilla marsvinet ströps och hissen fastnade knappt 1½ m från bottenplan. Det tog uppskattningsvis 10-15 min innan underbara grannar hjälpt oss så hissen kom loss. Hemska minuter ensam i en hiss med sitt älskade husdjur fastklämt och dött vid dörren.
Min dotter har dessutom ett funktionshinder och har bla svårt med tidsuppfattning. Hon kan inte "känna" hur mycket en minut är riktigt. Så för henne blev detta en evighet, ensam, dött marsvin och utan att komma loss.
I helgen har jag mest varit chockad tillsammans med henne och vi har sörjt lilla Förge (Fudge har jag stavat men så stavas det inte säger dottern *s* dock uttalas det fudge). Nu idag slog det mig om det hr med tidsuppfattningen. Hon måste ha tyckte att det tog 100 år dels innan någon kom, sen från det hon sprang 6 vån upp och hämtade mig, och sen innan en granne lyckades få loss kopplet och hissen åkte iväg.
Utan honom hade vi fått vänta minst 20 min till innan hissreparatören kom. Jag bara ryser och vill hålla om min lilla flicka ännu mer.
Min dotter har dessutom ett funktionshinder och har bla svårt med tidsuppfattning. Hon kan inte "känna" hur mycket en minut är riktigt. Så för henne blev detta en evighet, ensam, dött marsvin och utan att komma loss.
I helgen har jag mest varit chockad tillsammans med henne och vi har sörjt lilla Förge (Fudge har jag stavat men så stavas det inte säger dottern *s* dock uttalas det fudge). Nu idag slog det mig om det hr med tidsuppfattningen. Hon måste ha tyckte att det tog 100 år dels innan någon kom, sen från det hon sprang 6 vån upp och hämtade mig, och sen innan en granne lyckades få loss kopplet och hissen åkte iväg.
Utan honom hade vi fått vänta minst 20 min till innan hissreparatören kom. Jag bara ryser och vill hålla om min lilla flicka ännu mer.
Vårdbidrag
För några år sedan ansökte och fick JAG vårdbidrag för lillan, pga hennes funktionshinder. När hon bodde bara hos pappa så var det liksom självklart att han fick de pengarna, för han tog ju hand om allt då. Innan delade vi - han fick barnbidrag och jag vårdbidrag. Mitt var lite högre, men jag betalade fritidsräkningen för oss båda.
Nu tycker pappan att jag ska ta barnbidraget och han vårdbidraget, trots han inte betalar nåt utöver det jag gör. Varje månad har jag fått be om barnbidraget, för han har inte ordnat överföring som han lovat så pengarna går till honom. Tjata och be snällt, annars kanske jag inget får...
Än har jag inte sett dagens barnbidrag.
Så jag lackade ur och ringde FK. Barnbidraget är inga problem, det kan man dela rakt över. Men vårdbidraget, däääär är det problem för det är ju HANS.
Eh, hallå sa jag. Det var JAG som fick det beviljat en gång i tiden, inte han. Jag tycker att rimligen delar vi både kostnader och "intäkter" men när vi itne kan kommunicera om annat, hur i hela världen kan man förvänta att vi ska kunna det om detta?
Just detta, att oj var det JAG som fick det beviljat gör att man ser över det hela åtminstone. Innan det är klart om jag kan ha rätt till 50% av det, kan jag inte lägga en ansökan om 50% av barnbidraget. risken är ju att jag får massor mindre än jag borde ha rätt till.
tur man är en förmögen kvinna som inte har nåt behov av pengar prick idag... *ironi*
Nu tycker pappan att jag ska ta barnbidraget och han vårdbidraget, trots han inte betalar nåt utöver det jag gör. Varje månad har jag fått be om barnbidraget, för han har inte ordnat överföring som han lovat så pengarna går till honom. Tjata och be snällt, annars kanske jag inget får...
Än har jag inte sett dagens barnbidrag.
Så jag lackade ur och ringde FK. Barnbidraget är inga problem, det kan man dela rakt över. Men vårdbidraget, däääär är det problem för det är ju HANS.
Eh, hallå sa jag. Det var JAG som fick det beviljat en gång i tiden, inte han. Jag tycker att rimligen delar vi både kostnader och "intäkter" men när vi itne kan kommunicera om annat, hur i hela världen kan man förvänta att vi ska kunna det om detta?
Just detta, att oj var det JAG som fick det beviljat gör att man ser över det hela åtminstone. Innan det är klart om jag kan ha rätt till 50% av det, kan jag inte lägga en ansökan om 50% av barnbidraget. risken är ju att jag får massor mindre än jag borde ha rätt till.
tur man är en förmögen kvinna som inte har nåt behov av pengar prick idag... *ironi*
Andas in, andas ut
Nu är jag åter där, där jag får påminna mig om att andas. Varje andetag gör ont, varje steg gör ont, tårarna rinner tätt och jag undrar - hur många tårar kan man gråta över en person?
försöker påminna mig om det som inte var bra, det som var oacceptabelt. Men det som knuffar sig fram är allt det andra, det som var mer än bra.
Nu kommer sommaren, bilträffar i Vadstena. Skratt och flirt. Såklart. Det hör till om man är ensam.
Fy fan så ont det gör.
försöker påminna mig om det som inte var bra, det som var oacceptabelt. Men det som knuffar sig fram är allt det andra, det som var mer än bra.
Nu kommer sommaren, bilträffar i Vadstena. Skratt och flirt. Såklart. Det hör till om man är ensam.
Fy fan så ont det gör.
Dämpad
Det slog mig igår, att hela jag blivit så dämpad. Absolut inte ledsen eller deppig - långt därifrån. Men jag tyngs av allt jag gått igenom, jag tyngs av hur livet blev. Kanske lite tappad sug, kanske tappad ork.
samtidigt är jag glad för hur livet varit. Jag är en långt mycket bättre person idag. Större empati, större omtanke. Det finns inga stora nackdelar egentligen, mer än att en del av den medfödda sorglösheten är borta.
Jag skrattar inte lika lätt eller lika ofta...
samtidigt är jag glad för hur livet varit. Jag är en långt mycket bättre person idag. Större empati, större omtanke. Det finns inga stora nackdelar egentligen, mer än att en del av den medfödda sorglösheten är borta.
Jag skrattar inte lika lätt eller lika ofta...
Vippdocka
Ni vet de där vippdockorna som riktigt små barn har, bebisar rent av. De står där och är så färgglada och fina och vips så når barnet fram och tar i den och den vippar och gungar för att tillsist stillna och och står där, precis som innan. Helt upprätt.
För en tid sen, när en kompis till mig frågade ur det var efter allt som varit så sa jag: Jag är som en sån där vippdocka. Jag får mina törnar, står och vippar betänkligt ett tag men hur det är så lugnar sig gunget och sen står jag där på jorden så som jag alltid gjort.
Igår var det lite lustigt. En annan god vän skickade ett mail och frågade hur det var inför helgen - jag har så många som verkligen bryr sig om och jag är sååå tacksam!! Jag svarade att jo tack, det är huvudet upp och fötterna ner och livet ler lite smått ändå. Då säger min vän:
Du är som en sån där vippdocka! Det gungar betänkligt ibland men fortare än man tror så står du där bara stadigt och ler.
Så: Jag är en vippdocka:)
Det nafsar kring hälsenorna
Som så många vet, så var det en massa anledningar den gång jag flyttade och bodde ifrån mina barn. Det går bra nu, jag orkar men oj vad det nafsar kring fotlederna ibland.
När man har ett barn med speciella behov, då måste man orka. Man måste kunna tänka några steg längre hela tiden och man får liksom bara acceptera alla tillkortakommanden. DÅ var det så tärande, pga min egen sjukdom. Nu är det jättetungt och drar ner mig lite men jag hinner hämta igen mig de veckor hon är hos sin pappa.
min fina tjej är en Pippi Långstrump... Precis så. en Pippi som blir ohyggligt trött ibland, och som har ont ständigt.
nä, nu ska jag göra nåt annat så jag inte börjar gråta.
När man har ett barn med speciella behov, då måste man orka. Man måste kunna tänka några steg längre hela tiden och man får liksom bara acceptera alla tillkortakommanden. DÅ var det så tärande, pga min egen sjukdom. Nu är det jättetungt och drar ner mig lite men jag hinner hämta igen mig de veckor hon är hos sin pappa.
min fina tjej är en Pippi Långstrump... Precis så. en Pippi som blir ohyggligt trött ibland, och som har ont ständigt.
nä, nu ska jag göra nåt annat så jag inte börjar gråta.
Ambidexter
Fick veta att brorssonen är både höger och vänsterhänt, precis som dottern är. Såna personer ska visst vara lite smartare, de använder båda hjärnhalvorna effektivt på nåt vis.
Men det är tur att jag inte är det! Jag är så smart och snabb i tanken så blev det mer så kanske det skulle slå över! :D
Men det är tur att jag inte är det! Jag är så smart och snabb i tanken så blev det mer så kanske det skulle slå över! :D
Eldfängt humör
Det bästa med att vara lite eldfängd i humöret, som jag är, är att lika fort som det blossar upp, lika snabbt lägger det sig.
Det tar inte lång tid innan det lägger sig och jag börjar kunna tänka rationellt och kan få hjärnan att börja fungera i normala steg och jag kan se mer uppifrån på det hela.
Det är sällan något är så illa, det det bor kvar inom mig ens över natten.
Nyss blev jag så arg att jag ville slå nån på käften. Nu rycker jag på axlarna och tänker: Jaja, så var det med det, hänt är hänt.
Det tar inte lång tid innan det lägger sig och jag börjar kunna tänka rationellt och kan få hjärnan att börja fungera i normala steg och jag kan se mer uppifrån på det hela.
Det är sällan något är så illa, det det bor kvar inom mig ens över natten.
Nyss blev jag så arg att jag ville slå nån på käften. Nu rycker jag på axlarna och tänker: Jaja, så var det med det, hänt är hänt.
Lugnt och bra
Livet känns så lugnt och bra nu. Stillsamt. ensamt ja visst! Men helt ok. Inget att jaga emot, inget att stressa för, inget mål som hägrar. Bara vara, här och nu.
Jag minns inte när jag senast var så här lugn i livet, om jag nånsin varit. Det har alltid varit något "där framme". en utbildning, nytt jobb, giftermål, barn att föda...
Nu är jag här och tänker inte gå nånstans direkt. Det är lugn i kroppen, lugn i sinnet, lugn i själen....
Jag minns inte när jag senast var så här lugn i livet, om jag nånsin varit. Det har alltid varit något "där framme". en utbildning, nytt jobb, giftermål, barn att föda...
Nu är jag här och tänker inte gå nånstans direkt. Det är lugn i kroppen, lugn i sinnet, lugn i själen....
Jag har sagt farväl idag
Jag träffade Mannen idag... mannen jag älskar trots allt som hänt, mannen jag helt omöjligt får bort ur mitt hjärta verkar det.. Och jag har sagt farväl. det var sista gången vi sågs, om inte ett under nu sker förstås.
Jag hade kunnat avstå bordet jag hade i hans garage. Det var inte dyrt, men det var ett sånt där loppisfynd som man nästan aldrig stöter på. Jag har nog sett tusentals bord på loppis men inget som detta. det skulle så lätt kunna vara vulgärt och fult men det är så precis så det är precis rätt, det där bordet jag inte visste jag ville ha... Så jag bestämde att vi ses och jag hämtar det.
Jag laddade innan. Jag bestämde att inte visa nåt, stänga till, skärma av, vara kall. Jag övervägde att vara arg och elak, säga dumma saker så jag visste att han aldrig nånsin skulle ta kontakt igen, nånsin.
Vad hände? Jodå, jag var kall och avvisande, och hamnade i hans famn ändå... Jag tror vi kramades hela den kvart vi sågs. Kramades och kysstes och tillsist sa jag åt honom att åka. Och då åkte jag med.
Nu är jag åter där, för en stund, där jag får tvinga mig att andas in och andas ut.
Allt vore så mycket lättare om jag visste att han inte har några känslor, om allt satt hos mig. Det gör det inte. Det sitter i nåt som bara han vet men det är inte frånvaro av känslor. Jag trodde jag skulle vänta ut vad det nu var. Det gör jag inte. Jag väntar inte mer. Jag kan inte göra något, inte mer rätt inte mer kärlek inte mer ödmjukhet inte mer nåt...
så farväl min älskade. Jag önskar jag kunde önska dig ett fint och kärleksfullt liv men det gör jag inte. Jag vill inte att nån annan ska ha dig eller du nån annan... så jag önskar dig ingenting, säger bara farväl.
Jag hade kunnat avstå bordet jag hade i hans garage. Det var inte dyrt, men det var ett sånt där loppisfynd som man nästan aldrig stöter på. Jag har nog sett tusentals bord på loppis men inget som detta. det skulle så lätt kunna vara vulgärt och fult men det är så precis så det är precis rätt, det där bordet jag inte visste jag ville ha... Så jag bestämde att vi ses och jag hämtar det.
Jag laddade innan. Jag bestämde att inte visa nåt, stänga till, skärma av, vara kall. Jag övervägde att vara arg och elak, säga dumma saker så jag visste att han aldrig nånsin skulle ta kontakt igen, nånsin.
Vad hände? Jodå, jag var kall och avvisande, och hamnade i hans famn ändå... Jag tror vi kramades hela den kvart vi sågs. Kramades och kysstes och tillsist sa jag åt honom att åka. Och då åkte jag med.
Nu är jag åter där, för en stund, där jag får tvinga mig att andas in och andas ut.
Allt vore så mycket lättare om jag visste att han inte har några känslor, om allt satt hos mig. Det gör det inte. Det sitter i nåt som bara han vet men det är inte frånvaro av känslor. Jag trodde jag skulle vänta ut vad det nu var. Det gör jag inte. Jag väntar inte mer. Jag kan inte göra något, inte mer rätt inte mer kärlek inte mer ödmjukhet inte mer nåt...
så farväl min älskade. Jag önskar jag kunde önska dig ett fint och kärleksfullt liv men det gör jag inte. Jag vill inte att nån annan ska ha dig eller du nån annan... så jag önskar dig ingenting, säger bara farväl.
utan ord.....
I don't wanna hear about it any more
It's a shame I've got to live without you any more
There's a fire in my heart
A pounding in my brain, it's driving me crazy
We don't need to talk about it any more
Yesterday's just a memory
And we close the door
I just made one mistake
I didn't know what to say when you called me baby
* Don't say good night (bye)
Say you're gonna stay forever
Oh, all the way
Can you take me high enough
To fly me over over yesterday
Can you take me high enough
It's never over
Yesterday's just a memory.
Yesterday's just a memory.
I don't wanna live without you any more
Can't you see I'm in a misery
And you know for sure
I would live and die for you
And I'd know just what to do when you call me baby
It's a shame I've got to live without you any more
There's a fire in my heart
A pounding in my brain, it's driving me crazy
We don't need to talk about it any more
Yesterday's just a memory
And we close the door
I just made one mistake
I didn't know what to say when you called me baby
* Don't say good night (bye)
Say you're gonna stay forever
Oh, all the way
Can you take me high enough
To fly me over over yesterday
Can you take me high enough
It's never over
Yesterday's just a memory.
Yesterday's just a memory.
I don't wanna live without you any more
Can't you see I'm in a misery
And you know for sure
I would live and die for you
And I'd know just what to do when you call me baby
Smaljeans
Jag tror att nästan alla tjejer nånstans i sin garderob har ett par smaljeans... Ett par som är sparade trots man väger för mycket, men som man hoppas och tror att EN DAG, då ska man komma i dem igen.
för mig har det varit ett par ganska slitna, ljusa, blekta jeans... Riktigt läcker har jag känt mig när jag kunnat ha dem men uj så många år sen nu. En hot brud, självkänslan har varit rätt hög när de har varit på.
Idag är mina smaljeans för stora. Jag _kan_ ha dem, men de ger inte alls det där känslan av het brud längre. De är sköna slapparjeans nu, slit och släng en dag då jag inte bryr mig.
Vad gör man nu då, när man inga smaljeans har??
för mig har det varit ett par ganska slitna, ljusa, blekta jeans... Riktigt läcker har jag känt mig när jag kunnat ha dem men uj så många år sen nu. En hot brud, självkänslan har varit rätt hög när de har varit på.
Idag är mina smaljeans för stora. Jag _kan_ ha dem, men de ger inte alls det där känslan av het brud längre. De är sköna slapparjeans nu, slit och släng en dag då jag inte bryr mig.
Vad gör man nu då, när man inga smaljeans har??
Solen skiner och fåglarna kvittrar ihjäl sig
Det snöade en del igår men tjoff vad det försvann direkt! Det är vår, det är banne mig vår nu:) fåglarna är helt galna ute, kvittrar så de snart går ur led. Och jag har kvittrat fram och tillbaka till tvättstugan och sjungit på en hemskt dålig barnvisa som jag lyckligtvis har glömt nu.
Jag tror jag ska köpa en sån här innan jag åker till föräldrarna och middan....
Jag tror jag ska köpa en sån här innan jag åker till föräldrarna och middan....
Bakelser så det räcker till 8 personer...
För något år sedan jobbade jag med en tjej, en äldre kollega som jag även hade jobbat med uppe i norr. Hon kom ner och staffettarbetade på mitt jobb. Och hon är sååååå kul!
Innan hon skulle sluta bestämde vi att vi skulle ha en helkväll ihop och vi åkte och handlade tillsammans. Självklart skulle vi ha bakelse till efterrätt.
när vi står där och kollar så säger hon, med liiite högre röst än vanligt, men tror du det räcker med EN stubbe? VA?? En knuff i sidan: Ja men vi blir ju rätt många. Och ögonen bara tindrade på henne. Och jag hakade på och vi dividerade om EN räckte eller om vi behövde två... Det blev en. Till bra oss två:) Några andra var inte alls inbjudna.
Jag berättade om detta för vår fd chef och idag fick jag en inbjudan. "kom och fika, jag köper bakelser för 8 pers så vi vet att de räcker".
Ibland behövs så otroligt lite för att man ska skratta långt in i själen:)
Innan hon skulle sluta bestämde vi att vi skulle ha en helkväll ihop och vi åkte och handlade tillsammans. Självklart skulle vi ha bakelse till efterrätt.
när vi står där och kollar så säger hon, med liiite högre röst än vanligt, men tror du det räcker med EN stubbe? VA?? En knuff i sidan: Ja men vi blir ju rätt många. Och ögonen bara tindrade på henne. Och jag hakade på och vi dividerade om EN räckte eller om vi behövde två... Det blev en. Till bra oss två:) Några andra var inte alls inbjudna.
Jag berättade om detta för vår fd chef och idag fick jag en inbjudan. "kom och fika, jag köper bakelser för 8 pers så vi vet att de räcker".
Ibland behövs så otroligt lite för att man ska skratta långt in i själen:)
När det flyter för andra
Jag blir glad när det flyter för andra! In i hjärtat glad, bubblande glad. När det liksom rinner på i rätt riktning i allt som det verkar - mmm, älskar den känslan:)
Min brors familj har haft sin beskärda del av bekymmer, som vi alla har. Men om de allra flesta av oss har några rejäla skopor otur och prövningar så har de haft bland de tuffaste ytterligheterna av mycket. det har varit några lite halvgråa år där jag ändå tror mig känna att vinsten har varit att deras kärlek vuxit sig bergfast - och bara det skulle ju vara lycka nog.
Men si, så är det inte:) Det är liksom mer, det är massor som fallit på plats och nu imorgon så börjar min svägerska på sitt drömjobb. Det hon önskat länge och hon har verkligen försökt få in foten länge och nu, NU äntligen! Ett jobb på IVA... spännande, utvecklande efter många år inom samma i vården. Hon är SÅÅÅ värd det!!
Så min glädje idag är vilket flyt min bror och svägerska verkar ha nu. Dessutom hade de vinst på två trisslotter nyss när vi pratade i telefonen. KÄRLEK!!
Min brors familj har haft sin beskärda del av bekymmer, som vi alla har. Men om de allra flesta av oss har några rejäla skopor otur och prövningar så har de haft bland de tuffaste ytterligheterna av mycket. det har varit några lite halvgråa år där jag ändå tror mig känna att vinsten har varit att deras kärlek vuxit sig bergfast - och bara det skulle ju vara lycka nog.
Men si, så är det inte:) Det är liksom mer, det är massor som fallit på plats och nu imorgon så börjar min svägerska på sitt drömjobb. Det hon önskat länge och hon har verkligen försökt få in foten länge och nu, NU äntligen! Ett jobb på IVA... spännande, utvecklande efter många år inom samma i vården. Hon är SÅÅÅ värd det!!
Så min glädje idag är vilket flyt min bror och svägerska verkar ha nu. Dessutom hade de vinst på två trisslotter nyss när vi pratade i telefonen. KÄRLEK!!
Jag trodde du skulle finnas kvar
Vi pratar ju ibland, förra mannen och jag. Vi är nära men långt ifrån. Nära på så vis att vi känner av varandra sinnesstämningar väldigt väl. särskilt han. Långt ifrån pga allt som hänt.
Jag har haft några dagar där det är lite mer jobbigt. Det har varit stora förändringar i livet och nu kommer en till som jag egentligen inte hade velat.
Så frågar han varför jag gjorde förändringarna, vad som blev fel. Jag tror inte han klarade svaret:
Jag trodde du skulle finnas kvar.
Han blev tyst....
Jag har haft några dagar där det är lite mer jobbigt. Det har varit stora förändringar i livet och nu kommer en till som jag egentligen inte hade velat.
Så frågar han varför jag gjorde förändringarna, vad som blev fel. Jag tror inte han klarade svaret:
Jag trodde du skulle finnas kvar.
Han blev tyst....
Rätt skönt!
Nu ska jag ta en stärkande solskenspromenad och göra kropp och själ glad.
Saknar så enormt
och ibland inte alls, det går i vågor och vågorna stillnar. Men det finns stunder då saknaden blir enorm, när jag känner allt som jag hade och miste.
Vi pratar ibland på telefonen. Ibland helt kort, ett kolla läget. Ibland längre och mer nära. Idag var ett sånt. De håller på att städa ut hans mammas lägenhet, och där i de känslorna så finns fotfarande en stor närhet. Något gemensamt. En kärlek som aldrig dör. Det är ett sätt att hantera sorgen, att få prata om henne, höra hur han kämpar för att hålla vänskapen uppe med sin bror - de är inte nära varandra i något och det är en kamp för honom att det inte brister.
Det finns stunder då jag med hela mitt hjärta vill säga åt honom att dra år helvete. Det finns andra stunder, som den nu ikväll, då jag saknar så det skär i hela mig och jag önskar att han kunde älska som jag.
Det går längre mellan gångerna. Det ebbar ut. Kärleken kommer att minska eftersom och tillsist bara vara en liten ärta inom mig. helt kommer den aldrig försvinna men ärtor går att leva med.
Vi pratar ibland på telefonen. Ibland helt kort, ett kolla läget. Ibland längre och mer nära. Idag var ett sånt. De håller på att städa ut hans mammas lägenhet, och där i de känslorna så finns fotfarande en stor närhet. Något gemensamt. En kärlek som aldrig dör. Det är ett sätt att hantera sorgen, att få prata om henne, höra hur han kämpar för att hålla vänskapen uppe med sin bror - de är inte nära varandra i något och det är en kamp för honom att det inte brister.
Det finns stunder då jag med hela mitt hjärta vill säga åt honom att dra år helvete. Det finns andra stunder, som den nu ikväll, då jag saknar så det skär i hela mig och jag önskar att han kunde älska som jag.
Det går längre mellan gångerna. Det ebbar ut. Kärleken kommer att minska eftersom och tillsist bara vara en liten ärta inom mig. helt kommer den aldrig försvinna men ärtor går att leva med.
När det flyter
Det känns som att jag har flytet nu... Livet lägger sig till rätta, jobb på hemmaplan, goa ungar, det kommer bli ordning i hemmet, söker upp allt fler av mina kära vänner och börjar leva utåt igen. Det känns som att livet håller på att "jick snick" hoppa tillbaka ner i rälsen och sen kan det tuffa på...
Då är det extra, extra gott när en kär nära ringer och berättar om att troligen, kanske, most likely så har HON fått nytt jobb med! Ett drömjobb, nått hon önskat länge, ett stort steg framåt i utvecklingen, ett steg in - ett rejält steg in - i något nytt.
Det är så skönt när man känner flytet och det är dubbelt glädjande och skönt när det flyter lika för de man tycker om.
GRATTIS käraste A, jag håller tummarna allt jag kan på måndag. Mer än allt jag kan och mer än tummarna. Jag ska banne mig hålla hårtopparna till och med<3
Då är det extra, extra gott när en kär nära ringer och berättar om att troligen, kanske, most likely så har HON fått nytt jobb med! Ett drömjobb, nått hon önskat länge, ett stort steg framåt i utvecklingen, ett steg in - ett rejält steg in - i något nytt.
Det är så skönt när man känner flytet och det är dubbelt glädjande och skönt när det flyter lika för de man tycker om.
GRATTIS käraste A, jag håller tummarna allt jag kan på måndag. Mer än allt jag kan och mer än tummarna. Jag ska banne mig hålla hårtopparna till och med<3
det bästa med att ha flyttat
Alla vet nog hur jag tycker, att det inte är odelat skitbra att bo på hemorten igen. Det duger, det är allt. Det kommer att bli bra.
Men det finns såna guldkorn som är helt underbara.
När nån av de stora barnen kommer och sätter sig och pratar en stund helt apropå, om allt eller inget eller nåt annat.
Och middagarna med en eller flera ungar, med eller utan sina fina flickvänner. När vi sitter kvar vid amtbordet och småpratar....
Som jag saknat det, som jag saknat att bara höra att grabbarna finns där i hemmet... De har ju alltid funnits här "jämt", lillan är borta ibland och hemma ibland, det är också en vana och det finns massor med glädjeämnen kopplat till det med.
Men ljuden efter mina söner, de har jag saknat nåt grymt... Guldkorn.
Men det finns såna guldkorn som är helt underbara.
När nån av de stora barnen kommer och sätter sig och pratar en stund helt apropå, om allt eller inget eller nåt annat.
Och middagarna med en eller flera ungar, med eller utan sina fina flickvänner. När vi sitter kvar vid amtbordet och småpratar....
Som jag saknat det, som jag saknat att bara höra att grabbarna finns där i hemmet... De har ju alltid funnits här "jämt", lillan är borta ibland och hemma ibland, det är också en vana och det finns massor med glädjeämnen kopplat till det med.
Men ljuden efter mina söner, de har jag saknat nåt grymt... Guldkorn.
Det känns som en era är slut
Det är klart nu. Jag lämnar pendlandet, har fått jobb här hemma. Bokslut och ny livsbok att börja skriva in debet och kredit i. Avstamp.
Känns det odelat bra? Nä, långt ifrån. det svider och bränner och jag är glad och lättat - allt i ett. Iom detta har jag gett upp - vilket jag borde ha gjort för länge sedan, och har väl gjort delvis åtminstone. Detta var det sista.
Så - ut och handla ny bok att anteckna i var det;)
Känns det odelat bra? Nä, långt ifrån. det svider och bränner och jag är glad och lättat - allt i ett. Iom detta har jag gett upp - vilket jag borde ha gjort för länge sedan, och har väl gjort delvis åtminstone. Detta var det sista.
Så - ut och handla ny bok att anteckna i var det;)
No one puts baby in the corner
Idag kom det över mig. Att det känns som jag tillbringat väldigt lång tid i hallen utan att vara välkommen in. Och nu menar jag rent generellt, i det mesta i livet. I vissa fall har jag inte känt mig välkommen och dröjt mig kvar, i en del fall har jag puttats tillbaka ut när jag nyfiket tittat in.
Och fast jag är ensam och bara har mig själv nu, så står jag fortfarande kvar i den jävla hallen!! För att jag är van att stå där, för att jag tror att nån ska dra med mig in i salongerna kanske. Som jag har gjort många, många år. Kanske jämt.
Nog nu. nog med häng i hallen. Tid att leva, tiden kommer inte tillbaka och ärligt: jag har aldrig märkt att jag varit ovälkommen det gånger jag trätt in i salongerna.
Som min gode vän sa: Med ett glas i handen, ett leende och ett glatt: ni kan sluta vänta nu, jag är här:)
Och fast jag är ensam och bara har mig själv nu, så står jag fortfarande kvar i den jävla hallen!! För att jag är van att stå där, för att jag tror att nån ska dra med mig in i salongerna kanske. Som jag har gjort många, många år. Kanske jämt.
Nog nu. nog med häng i hallen. Tid att leva, tiden kommer inte tillbaka och ärligt: jag har aldrig märkt att jag varit ovälkommen det gånger jag trätt in i salongerna.
Som min gode vän sa: Med ett glas i handen, ett leende och ett glatt: ni kan sluta vänta nu, jag är här:)
Ibland kommer det över en
Att jag vill att andra ska förstå. Förstå det jag gick igenom då innan jag valde att flytta, förstå vad mycket tiden ensam har betytt, ensam utan mina barn. Förstå att _min_ vardag, mitt liv, ser inte riktigt ut som hos "alla andra". Som att det gör det hos någon...
Och jag vet ju, att mina ord går in hos vissa. De har modet att förstå att det fanns nåt där, som de själva inte upplevt, inte kan förstå men genom det jag säger och genom den jag är, så vet de: jag valde det enda rätta, och jag kommer att välja det enda rätta igen och igen.
Jag kan ibland bli så ledsen när jag märker trångsynthet och ovilja att ta till sig. Men allt mer lyckas jag ändå ta till _mig_ att den dagen kommer inte, då alla visar förstående för detta. Det kommer alltid finnas trångsynta personer omkring mig som jag måste hantera, eller som ger känslor som jag måste hantera.
Jag är ju ändå trots allt en av de som haft en otrolig tur. Jag kunde, jag gjorde, jag lyckades, jag kom tillbaka. Visst har jag haft stöd på vägen av en del, även helt oväntat stöd som har betytt massor! Men i grund och botten så har jag gjort detta själv. Det är JAG som blivit stark, det är JAG som blivit hel och det är JAG som klarat det.
Jag har en enda filmreplik som jag sparat i hjärtat. När andra drar filmrepliker är jag lost. Men denna är min och den passa här, och ofta annars. Från den gamla Bad Boy filmen, den fängelsefilmen med Sean Penn bla.
No, I did it all my self. Med ett snett leende, illa vald stolthet och all kaxig attityd som går att uppbringa.
I did it ALL my self:)
Och jag vet ju, att mina ord går in hos vissa. De har modet att förstå att det fanns nåt där, som de själva inte upplevt, inte kan förstå men genom det jag säger och genom den jag är, så vet de: jag valde det enda rätta, och jag kommer att välja det enda rätta igen och igen.
Jag kan ibland bli så ledsen när jag märker trångsynthet och ovilja att ta till sig. Men allt mer lyckas jag ändå ta till _mig_ att den dagen kommer inte, då alla visar förstående för detta. Det kommer alltid finnas trångsynta personer omkring mig som jag måste hantera, eller som ger känslor som jag måste hantera.
Jag är ju ändå trots allt en av de som haft en otrolig tur. Jag kunde, jag gjorde, jag lyckades, jag kom tillbaka. Visst har jag haft stöd på vägen av en del, även helt oväntat stöd som har betytt massor! Men i grund och botten så har jag gjort detta själv. Det är JAG som blivit stark, det är JAG som blivit hel och det är JAG som klarat det.
Jag har en enda filmreplik som jag sparat i hjärtat. När andra drar filmrepliker är jag lost. Men denna är min och den passa här, och ofta annars. Från den gamla Bad Boy filmen, den fängelsefilmen med Sean Penn bla.
No, I did it all my self. Med ett snett leende, illa vald stolthet och all kaxig attityd som går att uppbringa.
I did it ALL my self:)
Inte så konstigt
Om man under flera år mått dåligt i livet, på en plats och med orsaker som är kopplat till det stället. Och om man sen flyttar låååångt från den platsen, återfår greppet under fotsulorna, får tillbaka tron på livet, ljuset, hoppet - ja tammegröne livet i sig! Då är det inte så konstigt om man oroar sig för att flytta tillbaka, dit där det dåliga måendet bodde. Oavsett det finns massor med positiva saker där. Oavsett om grunden till måendet förmodligen är borta. Oavsett om man lärt sig hantera sin vardag och sitt liv på ett bättre sätt.
Jag har tagit ett enormt kliv redan, det har skakat om mig och det verkar ändå vara fast mark under fötterna. Jag vet att nästa kliv kommer, men det skrämmer mig enormt. Det känns för tidigt, jag vill ha mer trygghet i mig själv _här_.
Utan trygghet i mig själv och utan att må bra i mig själv har jag inte mycket att ge mina barn...
Jag har tagit ett enormt kliv redan, det har skakat om mig och det verkar ändå vara fast mark under fötterna. Jag vet att nästa kliv kommer, men det skrämmer mig enormt. Det känns för tidigt, jag vill ha mer trygghet i mig själv _här_.
Utan trygghet i mig själv och utan att må bra i mig själv har jag inte mycket att ge mina barn...
Stolt mamma
Hästen Sara är mörkbrun och sååå snäll och go och lät sig snällt både skötas om, kläs på och ridas. Tilde var riktigt duktig, hon har lärt sig massor på ett år och har riktigt fin sits och rider lätt och kan stå i tvåpunktssits. Mammas duktiga tjej!!
Nåt så jävulskt
Jag saknar mannen jag älskar.
Jag saknar livet jag levde.
Jag saknar hunden och katten.
Jag saknar bonuskillarna.
Jag saknar att sitta bredvid i tv-soffan.
Jag saknar snarkningar pånatten.
Jag saknar hans ögon vilande på mig.
Jag saknar hans doft svepa förbi.
Jag saknar gemensamma loppisrundor.
Jag saknar kyssarna.
En vän pratade idag om sitt förra förhållande och att hon inte saknar det alls.
Det gör jag med mitt. Nåt så jävulskt.
Jag saknar livet jag levde.
Jag saknar hunden och katten.
Jag saknar bonuskillarna.
Jag saknar att sitta bredvid i tv-soffan.
Jag saknar snarkningar pånatten.
Jag saknar hans ögon vilande på mig.
Jag saknar hans doft svepa förbi.
Jag saknar gemensamma loppisrundor.
Jag saknar kyssarna.
En vän pratade idag om sitt förra förhållande och att hon inte saknar det alls.
Det gör jag med mitt. Nåt så jävulskt.
Vem är jag?
I hela mitt liv har någon eller alla haft synpunkter på vem jag är (liksom vi alla har synpunkter om varandra). Jag har fått höra att jag är het, tempramentsfull, snabb i vändningarna, hoppar från det ena till det andra. Jag ÄR sån. enligt andra alltså.
Och såklart man påverkas av det andra säger om en, särskilt om man inte har en bra självkänsla. Då påverkas man väldigt mycket. "Jaha, jag är en hetsporre" Jaha, jag är en hoppjerka".
Att jag blev ensam just nu, kanske var det bästa som hänt mig. Inte för att jag vill leva ensam eller utan den jag älskar, utan för att det var tid att börja lära mig själv vem jag är, utan att lyssna på andra utan genom att lyssna inåt. Genom att lära känna mig, kan jag vara någon bredvid andra.
Andra säjer att jag flackat runt - ja, men jag vet själv orsaken till varför. Och när jag vet orsaken, så kan jag rätta till det vilket jag gör just nu. Och jag är så mycket mer än det andra sett, och så väldigt lite av just det.
Många har påpekat för mig att jag skulle må bra av att söka mig utåt lite mer, inte bara vara hemma eller på jobbet. Men vet ni, det är nu det är tid att söka inåt, för att sen när det är klart söka utåt. Jag ser min väg så rätt tydligt, och väldigt tryggt.
Det är första gången i livet som jag arbetar med mig själv och mitt inre och samtidigt mår rätt bra, ibland tillomed väldigt bra. Förr har alla frågor kommit när jag mått dåligt, när existensen gungat.
Det känns väldigt bra!
Och såklart man påverkas av det andra säger om en, särskilt om man inte har en bra självkänsla. Då påverkas man väldigt mycket. "Jaha, jag är en hetsporre" Jaha, jag är en hoppjerka".
Att jag blev ensam just nu, kanske var det bästa som hänt mig. Inte för att jag vill leva ensam eller utan den jag älskar, utan för att det var tid att börja lära mig själv vem jag är, utan att lyssna på andra utan genom att lyssna inåt. Genom att lära känna mig, kan jag vara någon bredvid andra.
Andra säjer att jag flackat runt - ja, men jag vet själv orsaken till varför. Och när jag vet orsaken, så kan jag rätta till det vilket jag gör just nu. Och jag är så mycket mer än det andra sett, och så väldigt lite av just det.
Många har påpekat för mig att jag skulle må bra av att söka mig utåt lite mer, inte bara vara hemma eller på jobbet. Men vet ni, det är nu det är tid att söka inåt, för att sen när det är klart söka utåt. Jag ser min väg så rätt tydligt, och väldigt tryggt.
Det är första gången i livet som jag arbetar med mig själv och mitt inre och samtidigt mår rätt bra, ibland tillomed väldigt bra. Förr har alla frågor kommit när jag mått dåligt, när existensen gungat.
Det känns väldigt bra!
Vinter över Vivstabukten
Jag har ingen aning om det kallas Vivstabukten:) Men nu gör den det, av mig. Centrala Timrå kallas i mansmun för Vivsta och precis nedanför ligger havet. Och järnvägen. och Östrandsfabriken. Trots det tycker jag utsikten är slående vacker idag när solen kikar fram över snölandskapet. Det blir inte långt till öppet vatten till våren....
Min söta lilla vrå
Fröken Bråttom
det har jag varit, större delen av livet. Gjort, men sen kanske inte varit så nöjd men så har det fått vara. Den här gången får det ta mer tid, måste ta mer tid eftersom jag är borta så pass många dagar. Och jag hinner tänka till var allt ska vara, hinner se sakers plats... och när jag fått till en sån yta så bubblar det i hjärtat av glädje och tillfredsställelse.
Det här blir MITT hem, mitt HEM. Det känns underbart.
Imorgon när det är dagsljus ska jag fota lite så ni kan få se men det är den här som fått sin plats:
Det här blir MITT hem, mitt HEM. Det känns underbart.
Imorgon när det är dagsljus ska jag fota lite så ni kan få se men det är den här som fått sin plats:
Tid för en paus
När något retar en nåt otroligt, varje gång man provar, så är det nog dags för en rejäl paus. När det där, vad det nu gäller, inte längre ger någon inre tillfredsställelse och känsla av att det ger något gott. Då är det tid för Timeout.
Jag trodde några dagar skulle räcka, att det kanske var lite PMS eller så... ICKE! Det retar skiten ur mig så... TIMEOUT. härligt:)
Jag trodde några dagar skulle räcka, att det kanske var lite PMS eller så... ICKE! Det retar skiten ur mig så... TIMEOUT. härligt:)
Tankar från besöket hos beteendevetaren
Det är inte lätt att öppna upp sig för en vilt främmande person, bara så där. Och ärligt - alla tankar och känslor är ju inte ens medvetna, och ibland bara kommer de och förvånar nästan en själv när man säger det.
Hon frågade en del om min flytt tillbaka till Timrå, om jag hade flyttat dit även om jag varit kvar med L, hur jag hade velat bo om jag fick bestämma. Och jag sa - ärligt - att jag hade ändå valt att bo så här, varannan vecka, för mina barns skull, för lillans skull och för sönernas av olika anledningar. Så pratade vi länge om annat, men när man pratar så där så snurrar man, eller jag iallafall, gärna runt och tankar bara dyker upp. Så kom det:
Om jag bara, bara, bara tänker på mig så hade jag inte flyttat tillbaka hem. då hade jag bott kvar i Östergötland. Om inte mina barn funnits och om jag inte brytt mig så mycket om dem som jag gör, så hade jag aldrig, aldrig flyttat norrut igen.
så otroligt skönt det var att ha det sagt, och så otroligt skönt att känna att valet jag gjort att ändå flytta är helt rätt och riktigt. Jag vet anledningen och priset är inte för högt, vinsten är ju enorm.
Jag har sökt en hel del jobb i Sundsvall, utifall jag skulle känna för att sluta pendla. Men än så känns det inte som att det är aktuellt. Jag vill ha det som jag har det åtminstone för ett tag....
Och vad sa beteendevetaren då?? Nuuu börjar vi prata här, nu börjar det likna nåt... Japp, så äre;)
Hon frågade en del om min flytt tillbaka till Timrå, om jag hade flyttat dit även om jag varit kvar med L, hur jag hade velat bo om jag fick bestämma. Och jag sa - ärligt - att jag hade ändå valt att bo så här, varannan vecka, för mina barns skull, för lillans skull och för sönernas av olika anledningar. Så pratade vi länge om annat, men när man pratar så där så snurrar man, eller jag iallafall, gärna runt och tankar bara dyker upp. Så kom det:
Om jag bara, bara, bara tänker på mig så hade jag inte flyttat tillbaka hem. då hade jag bott kvar i Östergötland. Om inte mina barn funnits och om jag inte brytt mig så mycket om dem som jag gör, så hade jag aldrig, aldrig flyttat norrut igen.
så otroligt skönt det var att ha det sagt, och så otroligt skönt att känna att valet jag gjort att ändå flytta är helt rätt och riktigt. Jag vet anledningen och priset är inte för högt, vinsten är ju enorm.
Jag har sökt en hel del jobb i Sundsvall, utifall jag skulle känna för att sluta pendla. Men än så känns det inte som att det är aktuellt. Jag vill ha det som jag har det åtminstone för ett tag....
Och vad sa beteendevetaren då?? Nuuu börjar vi prata här, nu börjar det likna nåt... Japp, så äre;)
Livet - Edith Södergran
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Jag vill ha en hund
Det riktigt skriker i själen efter en hund... Jag saknar Chika, fina Chika... och jo, jag kan säkert få låna med henne hem en vecka här och var men jag vill ha en hund, en kompis alla dagar... Så nu är det väl det jag får jobba för då - att göra det möjligt i livet att ha en egen hund. Härlig utmaning:)
Lugn i livet
Det är vad jag önskar och det är vad jag upplever allt mer att jag har. Inget lyckligt, sprudlande lugn men heller inte ett deppigt, ledset lugn. Ett stillsamt lugn i att livet är på väg åt rätt håll bara. Att få träffa denna beteendevetare tror jag är något mycket bra i vägen mot trivsel och rätt plats i livet. Även om det rev upp en massa känslor igår och jag kände mig mentalt urpumpad så la det sig och kvällen slutade mycket bra, med både glädje och tillfredsställelse över hur livet artar sig.
Livet kommer att bli bra, för jag kommer inte att tillåta något annat. Under ytan är jag stark och modig, som alltid:)
Livet kommer att bli bra, för jag kommer inte att tillåta något annat. Under ytan är jag stark och modig, som alltid:)
Hemläxa
Jag kommer precis från beteendevetaren. Ett suveränt möte där det stämde direkt. Många funderingar har kommit till ytan och blivit sagda och många insikter om att det här är inte lätt.
Jag fick tillhemläxa att skriva ner sånt jag mår bra av. På min lista står det: djur. Hundar ffa. Att skratta.
Thats it. Åsså tycker en del jag är svår;)
Jag fick tillhemläxa att skriva ner sånt jag mår bra av. På min lista står det: djur. Hundar ffa. Att skratta.
Thats it. Åsså tycker en del jag är svår;)
Vill inte!
Idag ska jag till en beteendevetare. Ett erbjudande från min arbetsplats pga hur min höst sett ut. Bra! Jag gillar när arbetsgivare försöker vara en del av lösningen till att man ska må och fungera bättre.
Men... Jag har så svårt att öppna mig. Jag pratar inte med vem som helst. Och jag kan verka hur öppen som helst men har ändå locket på på det som verkligen gäller...
Och en beteendevetare? Är det det rätta? En miniutbidlning i jämförelse med psykolog. Psykologbiträde kanske?
Fy så titelkåt jag låter. Så är det inte egentligen. Jag vet att titeln har inget att göra med om jag kan öppna mig eller inte, men utbildning bidrar. Varför annars utbilda sig??
Men... Jag har så svårt att öppna mig. Jag pratar inte med vem som helst. Och jag kan verka hur öppen som helst men har ändå locket på på det som verkligen gäller...
Och en beteendevetare? Är det det rätta? En miniutbidlning i jämförelse med psykolog. Psykologbiträde kanske?
Fy så titelkåt jag låter. Så är det inte egentligen. Jag vet att titeln har inget att göra med om jag kan öppna mig eller inte, men utbildning bidrar. Varför annars utbilda sig??
Alla mina tankar
de flesta av mina tankar nu, om livet, om mig och det som berör mig, verkar några tro att allt, allt, allt härleder till mannen jag älskade och levde med, älskar än men inte lever med alls... Och nu har det nästan blivit en rolig grej av det, att formulera så att "jo men troooooo då" ;)
De som känner mig väl ler med mig och höjjer förmodligen lite på ögonbrynet och undrar "va??", de som känner mig sen länge...
Nä... ALLT handlar inte om honom, faktiskt väldigt lite... Mina tankar om livet just nu, handlar om mig och mitt och... jag tror jag överlever att vara så ego för en stund.
Sen att kärleken inte är slut är en sak, för förlåtelsen för det som hände finns inte heller. Kanske en dag, för förklaringen köper jag. Mellan detta är det lång bit och jag vet inte ens om det är något jag behöver förlåta.
De som känner mig väl ler med mig och höjjer förmodligen lite på ögonbrynet och undrar "va??", de som känner mig sen länge...
Nä... ALLT handlar inte om honom, faktiskt väldigt lite... Mina tankar om livet just nu, handlar om mig och mitt och... jag tror jag överlever att vara så ego för en stund.
Sen att kärleken inte är slut är en sak, för förlåtelsen för det som hände finns inte heller. Kanske en dag, för förklaringen köper jag. Mellan detta är det lång bit och jag vet inte ens om det är något jag behöver förlåta.
Mina köksskåp
Jag fyller mitt liv med måbra
Det är ganska tydligt i mitt liv, att jag samlar de som jag mår bra av omkring mig och jag väljer bort de som på något sätt får mig i sank. Jag behöver inte pekpinnar och predikningar, inte just nu. Jag behöver glädje, skratt och måbra.
Jag slås av att jag gång på gång möter sådana... Liksinnade, som liksom jag försöker att inte säga ont, göra ont. Som hellre ler en gång till än inte alls. Som tror gott och förlåter.
Den största gåvan jag fått med mig i livet, är just den: att tro gott.
Så ibland, så händer det... nån kliver över den där osynliga linjen, den som är så helig för mig. RÖR inte där... för då blir jag inte nådig. RETA inte... för då biter jag till.
Gör inte felet att tro att jag är odelat snäll.
Jag slås av att jag gång på gång möter sådana... Liksinnade, som liksom jag försöker att inte säga ont, göra ont. Som hellre ler en gång till än inte alls. Som tror gott och förlåter.
Den största gåvan jag fått med mig i livet, är just den: att tro gott.
Så ibland, så händer det... nån kliver över den där osynliga linjen, den som är så helig för mig. RÖR inte där... för då blir jag inte nådig. RETA inte... för då biter jag till.
Gör inte felet att tro att jag är odelat snäll.
Det börjar ta form nu
Det liknar ett hem, MITT hem:) Visserligen saknas: min säng och köksmöbeln. Men det är inte mycket av det som är mitt som inte är uppackat, bara en låda som kräver att jag har fått koll på TV och det som hör till den, så det har jag sparat med flit. Fotoalbum och liknande kan faktiskt få vänta lite.
I köket har jag inte helt fått till det men det beror ju på att rätt köksmöbel inte letat sig hit. Jag vill helst inte köra släpvagnen i snöslasket så jag väntar på en solig dag tänkte jag.
En son har dragit till Kramfors men den andre har packat in kläder och annat i sina skåp och ja... det börjar likna nåt hos honom med:)
Det är nästan synd att jag ska åka iväg på söndag, jag vill ju boa klart!
I köket har jag inte helt fått till det men det beror ju på att rätt köksmöbel inte letat sig hit. Jag vill helst inte köra släpvagnen i snöslasket så jag väntar på en solig dag tänkte jag.
En son har dragit till Kramfors men den andre har packat in kläder och annat i sina skåp och ja... det börjar likna nåt hos honom med:)
Det är nästan synd att jag ska åka iväg på söndag, jag vill ju boa klart!
Testar mig fram
Då många tyckte att den första designen var svår att läsa, så leker jag runt lite. Testa olika aldternativ. Gårdagskvällens mall kändes inte "jag", denna kanske lite mer men... nja, helt nöjd är jag inte. Tror jag måste be svägerskan om mer hjälp helt enkelt - kanske be om en kurs?? :)
Det tar sig
Trots jag har feber och inte alls är pigg så har jag fått upp det mesta ur kartongerna... Nu ska bara allt som inte ska vara kvar här uppe ner till förrådet. Och jag har ett lås.... nånstans! Innan jag har det är det inte stor vits att åka ner känns det som. Har även hittat kameran!! Nu ska jag bara hitta sladden så jag får in bilderna i datorn... och den ligger i nån av de 4 kartonger som inte är uppackade.
Bara allt är uppackat, eller undanstuvat så kan jag få alla möbler på plats och sen så kan vi leva vidare skönt:)
Bara allt är uppackat, eller undanstuvat så kan jag få alla möbler på plats och sen så kan vi leva vidare skönt:)
Min nya blogg
Tack bästa svägerska, det ser jättebra ut!!
Här hade jag tänkt att det skulle stå lite om hur jag har det i livet, här och nu... lite bilder ska det bli, från vardagen och livet i stort... vi får väl se vart det bär:)
Här hade jag tänkt att det skulle stå lite om hur jag har det i livet, här och nu... lite bilder ska det bli, från vardagen och livet i stort... vi får väl se vart det bär:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)