Jag har sagt farväl idag

Jag träffade Mannen idag... mannen jag älskar trots allt som hänt, mannen jag helt omöjligt får bort ur mitt hjärta verkar det.. Och jag har sagt farväl. det var sista gången vi sågs, om inte ett under nu sker förstås.

Jag hade kunnat avstå bordet jag hade i hans garage. Det var inte dyrt, men det var ett sånt där loppisfynd som man nästan aldrig stöter på. Jag har nog sett tusentals bord på loppis men inget som detta. det skulle så lätt kunna vara vulgärt och fult men det är så precis så det är precis rätt, det där bordet jag inte visste jag ville ha... Så jag bestämde att vi ses och jag hämtar det.

Jag laddade innan. Jag bestämde att inte visa nåt, stänga till, skärma av, vara kall. Jag övervägde att vara arg och elak, säga dumma saker så jag visste att han aldrig nånsin skulle ta kontakt igen, nånsin.

Vad hände? Jodå, jag var kall och avvisande, och hamnade i hans famn ändå... Jag tror vi kramades hela den kvart vi sågs. Kramades och kysstes och tillsist sa jag åt honom att åka. Och då åkte jag med.

Nu är jag åter där, för en stund, där jag får tvinga mig att andas in och andas ut.

Allt vore så mycket lättare om jag visste att han inte har några känslor, om allt satt hos mig. Det gör det inte. Det sitter i nåt som bara han vet men det är inte frånvaro av känslor. Jag trodde jag skulle vänta ut vad det nu var. Det gör jag inte. Jag väntar inte mer. Jag kan inte göra något, inte mer rätt inte mer kärlek inte mer ödmjukhet inte mer nåt...

så farväl min älskade. Jag önskar jag kunde önska dig ett fint och kärleksfullt liv men det gör jag inte. Jag vill inte att nån annan ska ha dig eller du nån annan... så jag önskar dig ingenting, säger bara farväl.