Saknar så enormt

och ibland inte alls, det går i vågor och vågorna stillnar. Men det finns stunder då saknaden blir enorm, när jag känner allt som jag hade och miste.

Vi pratar ibland på telefonen. Ibland helt kort, ett kolla läget. Ibland längre och mer nära. Idag var ett sånt. De håller på att städa ut hans mammas lägenhet, och där i de känslorna så finns fotfarande en stor närhet. Något gemensamt. En kärlek som aldrig dör. Det är ett sätt att hantera sorgen, att få prata om henne, höra hur han kämpar för att hålla vänskapen uppe med sin bror - de är inte nära varandra i något och det är en kamp för honom att det inte brister.

Det finns stunder då jag med hela mitt hjärta vill säga åt honom att dra år helvete. Det finns andra stunder, som den nu ikväll, då jag saknar så det skär i hela mig och jag önskar att han kunde älska som jag.

Det går längre mellan gångerna. Det ebbar ut. Kärleken kommer att minska eftersom och tillsist bara vara en liten ärta inom mig. helt kommer den aldrig försvinna men ärtor går att leva med.