Idag kom det över mig. Att det känns som jag tillbringat väldigt lång tid i hallen utan att vara välkommen in. Och nu menar jag rent generellt, i det mesta i livet. I vissa fall har jag inte känt mig välkommen och dröjt mig kvar, i en del fall har jag puttats tillbaka ut när jag nyfiket tittat in.
Och fast jag är ensam och bara har mig själv nu, så står jag fortfarande kvar i den jävla hallen!! För att jag är van att stå där, för att jag tror att nån ska dra med mig in i salongerna kanske. Som jag har gjort många, många år. Kanske jämt.
Nog nu. nog med häng i hallen. Tid att leva, tiden kommer inte tillbaka och ärligt: jag har aldrig märkt att jag varit ovälkommen det gånger jag trätt in i salongerna.
Som min gode vän sa: Med ett glas i handen, ett leende och ett glatt: ni kan sluta vänta nu, jag är här:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad roligt med en kommentar. Tack så mycket!