Stipendium

Ibland bara slår det en. Men varför, varför har jag inte sökt fonder och stipendium för mitt "lilla" projekt! Jag tycker ju själv att detta borde vara något man faktiskt kan få sånt för. Blir till att occupera biblioteket på måndag och fixa så mycket det går.

Alltså... Jag är nog ganska bra på att se över mina möjligheter:) jag tar tag i. Väntar inte på någon annans goda vilja eller på att någon annan ska styra upp mitt liv.

Vi har fått oss ett enda liv att leva, vad vi vet om här och nu. Jag vill leva mitt liv på det bästa sätt jag kan. Att minimera kroppsliga symtom, få vara frisk, är bland det viktigaste för mig. Det och mina barn.

Gamla vanor till för att brytas

Finns det något max för hur många blogginlägg man får göra på en dag? Uppenbar skrivklåda...

Iallafall. I flera års tid har jag varit van att berätta om allt som händer, för han som en gång var min kärlek. Även långt efter vi hade brytit fanns vanan kvar, hos oss båda.

Länge saknade jag honom som den bästa vän han också var. Eller jag tyckte han var det men i backspegeln var även den biten rätt enkelriktad och svår.

Iallafall, skitsamma det, så slog det mig nyss att nu när så otroligt mycke händer i livet så "borde" jag sakna honom igen. Men nä. Jag saknar någon att prata förtroligt med, någon som ligger nära i mörkret och är glad med mig för det som händer.

Gamla vanor går uppenbarligen att bryta:)

Dags för lite musik

Musik är en av mina största passioner. Musik helar, stärker, tröstar, glädjer. Det finns musik för varje känsla, att förstärka eller förminska. Just denna Eva Dahlgren låt är mig väldigt nära...

http://www.youtube.com/watch?v=7xsHOSjd43k


Jag vill ha dej min kära
Är det fult och lumpet
Jag vill ha dej min älskade
Men med helt andra ord

Du tänder min kropp
Du tänder min själ
Och gör mej
helt befriad från det
Som kallas öde nojor
Ensamhets fobier
Du gör mej hel
Mitt i kravens tid

Att lämna en för en annan
Är kanske egotrippat
Man att lämna sej själv för inget
Är värre än så

Vissa kan gå över lik
För att uppfylla sina drömmar
Det gör mej heligt förbannad
Medan jag står still och trampar
På mej själv
Och det är värre ändå

Censurerade tankar
Har inte gjort mej fattig
Men jag har aldrig känt mej
så sliten som nu
Så trött och ful
Visst kan jag 
kämpa vackert och le
Men på bilden står ågren bredvid
Och klappar mej på axeln
Sen lägger vi in backen
Och kör så långt in i mörkret
Att vi inte hittar ut

Ja här är jag min kära
Helt utan masker
Här är jag min älskade
Med alla later och laster
Jag orkar inte ljuga för dej
För är det så att du vill älska mej
Så kan jag inte spela
Jag har nog med att överleva
Och jag vet att du kan få mej
Till mer än bara det


Nu ska jag ägna mig åt att lära mgi hur jag gör med taggar och annat, för det har jag glömt... :)

Enkelt när det händer

Vissa saker är svårare än andra. Ofta är det svåraste dock att "få fingrarna ur röven". Undrar hur många faktura avgifter jag betalat för jag inte fixat aurogiro? Nu har jag fixat det på de grejjer som var kvar. Sköööönt! Lite pengar att spara i långa loppet där med:)

Inte var det precis svårt heller. Som sagt: värsta momentet är nog det med fingrarna...

Medicinsk studie

Redan innan jul blev jag tillfrågad om jag vill vara med i en medicinsk studie, eftersom jag fortfarande har besvär med fogarna i bäckenet sen jag var gravid med Tilde för 10 år sedan. Viktigt kändes det som, går något att fixa för framtida medsystrar så. I förbifarten berättade läkaren också om den blindstudie med behandling som de gjort, mot samma typ av smärta i bäckenet där alla i testgruppen blev markant bättre, medan kontrollgruppen hade det lika som innan. -Åh! Men kan jag inte få sån behandling också då??

Och det ska jag få:) om mindre än en månad bär det av för studiedeltagande och behandling på Akademiska i Uppsala.
Det kanske inte hjälper nåt. Å andra sidan: det kanske det gör! Kan jag slippa det där gnagande, irriterande, brännande i höger fog så.... *lycka*

Vilket positivt år jag möter:)

Inget besked men glad ändå

Jag pratade just med en av de som jag ser som nyckelperson i min plan och nä han hade inget besked att komma med ännu, han behöver mer tid för att lösa detta. MEN - "jag vill verkligen detta jag med" sa han!" Det är bara att få till det rent funktionsmässigt och det kan jag inte garantera att jag lyckas med". Men jag är glad för att han vill:) Och jag väljer att tro att han lyckas!

Berättade att lite annat är klart vilket genererade "Du menar verkligen allvar med detta, det hör jag det".

Ja. Jag har aldrig varit mer målveteten kring något. Det här ska bli av, det här kommer att vara det bästa som händer mig. Svarade jag.

När det sjunger inom en för varje litet framsteg, för varje litet steg närmare målet... då kan det inte bli annat än lyckat:)

Tar hand om läget

Jag har problem med mina muskler. Det vet många nu. Värre när jag är längs norrlandskusten än i södern. Thats it. Gilla läget?? No way! Här gillas inga lägen! Utnyttja möjligheterna är liksom mer jag:)

Nu flyttar jag. Gillas inte skitmycke av kroppen och för en utomstående så ter det sig nog rätt ostrukturerat och ryckigt, men jag tar hand om läget. Att köra non stop funkar inte, då brakar hela jag för ett tag. Så jag gör det på mitt vis och j**larvet ni, det funkar det med! Imorgon kan jag sätta mig och le och säga: jupp, jag klarat:)

Gilla läget... Som jag ogillar det. Ta tag i, gör på det sätt som funkar- målmedvetet! Jag gillar kollen över livet. Gilla läget, det är för de som nöjer sig. Inget fel med det heller.

En hunds kärlek

Tänk att mötas med total iver och lycka när man öppnar dörren hemma. En liten svansviftande, skuttande sak som nästan slår knut på sig av glädje att det är just jag som kommer.

Jag hoppas att en dag mötas och få bemöta med samma glädje, utan svansviftande och skuttande dock, med och mot en kär man. Det var länge sen jag kände den enorma lyckan när min man kom hem efter en dag på jobbet men jag har absolut gjort det. Jag vill igen en dag:)

Kärlek lycka och glädje, livets nyckel. Det får jag uppleva i studsformat och det gör mig enormt glad<3

Att inreda

Jag gillar egentligen inredning. Jag plockar nogsamt ut saker jag älskar, och har en rätt egen stil i mitt hem. Mattor, lampor, tavlor... mosaiksakerna! Stora saker. Funktionsprylar.

Men så kommer man till det där med detaljer. Små-piffet. Och då känner jag mig som en kostymnisse i ett stall - rätt malplacerad. Jag vet inte hur man gör! Vad har man framme?

Kanske skitsamma egentligen för hur man än gör så dumpas nycklar, plånböcker och småpengar där ändå... :)

Tysta starka män

Alltså jag tycker inte att man behöver prata ihjäl saker å ting. Och jag uppskattar att saker och ting sker i en takt som livet avgör. Och det är helt ok att bida sin tid och inte veta, inte vilja tänka.

Men ibland. Som när jag undrar nåt och verkligen frågar om det. Då skulle jag verkligen uppskatta ett rakt och ärligt svar. Vad det än är. Om det så bara är "slappna av nu, det är lugnt".

Och nä, jag har ingen som är i position för att pratas och ältas med, ibland bara dyker det upp sånt som borde vara obetydligt men som inte är det ändå för att känslan i kroppen ger önskan om lite mer.

Jag är som jag är jag med...

Flyttkillar

Sonen och hans kompis kom, för att hjälpa mig med det tyngsta. Bla badkaret. Jag vet, man brukar inte ta med badkar, men så är det här:) det är nån lite udda lösning, med en ställning på ben som själva karet ställs i.

Det är det sista de ska göra. Tunga soffan på plats, otympliga bordet isärmonterat och ställt i förrådet. Vardagsrumsbordsunderredet ( får man hålla i tuttarna??) och sist badkaret. Svettiga är vi. Så ser jag när allt är klart. Underredet står med utsidan in mot väggen.

Det tar emot att be dem lyfta igen, jag vräker runt underredet som är lätt som en grispink och sen ner med karet igen.

Tack boys, ni är bäst:)

En rätt mysig eftermiddag trots allt:)

Om man har vissa besvär med sina leder, så är det dumt att jobba hårt på egen hand. Men vaddå! Som fd hästtjej som mockat hästskit och burit tungt som ingenting, så är det svårt att hitta begränsningen. Jag är ju stark, men klen. Idag har jag haft riktigt ont. Det är på väg bort, imorrn är det lugnt igen.

Mitt i allt detta onda, då jag verkligen behöver hjälp så är ena sonen där. Och det är skoj och skratt och han fixar det jag för tillfället inte kan med ett leende.

Underbara ungar som förgyller min dag och mitt liv, älskar er alla tre:)

Flyttar

Ja-a. Jag gör det igen:) min hittills kortaste flytt. 4 vån ner i huset. Det doftar tapetlim här. Och golvlim. Helt nytt är det, utom i barummet som ändå är helt ok.

Det är otroligt skönt att flytta när man dels är på topp mentalt sett och utöver det faktiskt har tid! Det går inte jättefort, med flit. Tar ner en kartong, packar upp. Får ordning direkt, från grunden.

Än så länge är min säng i köket. Jag väljer att inte tycka det är galet utan smart. Rätt kort tid som det handlar om trots allt.

Nu ska jag räkna fönsterrutorna och sen sova. Och drömma en sanndröm. Den kan få innehålla en klok, lång, snyggman med ring i örat. Han kan få dra mig nära intill när vi dansar. Jag vet att han gör det på helt rätt sätt. Mmmm, gör han:)