Strålande dag

JAg berättar här om själva anledningen till att jag åkte till Uppsala idag:)

Jag har fortfarande känningar av foglossning efter sista graviditeten för 10 år sen, ibland rejält ont så jag knappt kan flytta benen, oftast ett lätt molande i den högra SI-leden.

Så fick jag via en EDSgrupp veta att en läkare sökte kvinnor med foglossningsbesvär och jag nappade på chansen. Kanske inte för att jag själv skulle vara hjälpt av det men jag anser att forskning kring detta är viktigt!! Några veckor senare fick jag träffa en av de läkare som är ansvarig för studien och han kollade en massa som skulle uppfyllas för att få vara med i studien - och jag passade:) I samma veva så berättade han om en tidigare studie, där man sprutat Kortison i SI-lederna och i denna blindstudie blev alla som fick verksam substans betydligt bättre i sin smärta!

Såklart frågade jag om jag kunde få behandling samtidigt och det trodde han de skulle kunna fixa. Nu blev det inte så, utan jag kommer få det senare när de hunnit kolla rtg-svaren och de kan påvisa en inflammation.

Det är alltså radioaktivt ämne som de sprutat in i mig i dag, via blodet... och sen  med röntgen fotat upptaget som samlar sig som markör där man har en inflammation.

Lite roligt, eller nervöst, var att jag var den första ut. Utifrån resultatet från min undersökning formar de den övriga studien om jag fattade det hela rätt. Så jag hoppas att det var inflammerat rejält - ont har jag iallafall och jag har triggat fram det värre dessutom:)

Fantastiskt väl omhändertagen av både läkare från studien och sköterskor på PET-centrum på Akademiska.

Och sen... lunch och fikor med härliga brudar och en eftermiddag som var strålande positiv:)

Fförvandling

Från riktigt blond till riktigt mörk på tre dagar. Modigt? Mer galet tror jag. Jag kände en kort sekund vid ett snabbt opersonligt möte, hur mitt självförtroende sviktade. Är jag modig nog att möta allt blickar? Väldigt mycke rockn roll blev det. Som jag ville. Jag ville inte ha bullbaksbrunt. Hemmamammafegt. Usch så tjaskig jag är! Jag är bara så allt eller inget. Jag måste sticka ut lite. Och fegar samtidigt.

Hunden älskar mig ändå, det räcker långt det:)

Resa

En av mina goaste vänner gör en resa idag. Dels rent faktiskt, hon sätter sig på tåget och åker 50 mil söderut, till en ny stad och ett helt annat liv. Hon har varit sjukskriven rätt länge och har själv kommit på var hon vill arbetspröva, en plats där hon väkdigt troligt har god förmåga att åtminstone ha en viss arbetsfågmåga om än kanske inte heltid.

Jag är så glad för hennes skull! Hon får bryta upp från gamla vanor och mönster. Ingen möter henne utifrån "hur det varit". Hon får vara ett oskrivet blad för dem hon möter.

Jag har gjort min resa för nåt år sen. Jag vet vad det gav mig. Jag önskar henne all lycka, tror och hoppas att det kommer leda till samma positiva utveckling för henne som det var för mig. Jag önskar jag fick vara med och se allt, på lite avstånd:)

(P om du läser: all, all lycka till dig!! Idag är det du som är glittret i mina ögon, mitt leende och värmen i mitt hjärta:) ).

Då har jag bestämt mig

Just nu så lägger jag mina planer på is. Nästan allt klart och så händer en egentligen ytterst liten grej, men som får mig att fatta att jag inte tänkt igenom alla detaljer. Det finns för mycket som kan ställa till det och även om inga val nånsin är livsavgörande eller oåterkalleliga, så känns det inte värt det. Det kommer att slita på mig, röra till.
Bra eller dåligt? Ingen vet... Det känns lugnt inombords att ha bestämt. Inga skuggor vilar, inget river i bröstet och vill ut.

Tur eller otur, vem vet?

Jag fick en historia tillskickat mig. Om den gamle mannen vars häst rymde. Vilken otur sa alla! Tur eller otur, vem vet sa mannen. En vecka senare kom den gamle hästen hem och hade tio unghästar med sig. Vilket tur du har, sa alla till den gamle mannen. Tur eller otur, vem vet... Jag ska kopiera in den i sin helhet när jag är vid en riktig dator.

I vart fall, ibland händer saker och man tänker att nääej, det var inte detta man önskade eller hade tänkt sig. Senare, med facit i handen blev allt precis underbart. Tur eller otur, vem vet.

Något sånt har hänt mig nu. Tur eller otur? Vem vet...

En dag i tystnad

Eller jag har ju pratat med patienter och kollegor... men i övrigt har jag tittat väldigt mycket på dimman.

Jag har haft min idé utstakad, vetat vad jag önskat och eftersträvat. Banan har känts rak.

Nu är det dimma. Jag har ingen aning längre. Ibland händer något man inte räknar med ens sist på kartan liksom... och jag är inte ens säker på att det hänt. Bara nåt. Kanske.

Jag fortsätter min dag i tystnad. Kanske en tur ut till Skeppshamn. Det brukar göra gott.

Kommit upp igen

En diskussion om att sätta barnen främst. Ett känsligt område för mig, som en gång i tiden inte hittade någon annan utväg än att sätta MIG främst, för att återfå kontrollen på både livet och föräldraskapet ( går att läsa om i min avslutade blogg Bruden som stack från stan, ska se om jag kan redigera in en länk sen). Det finns fortfarande de som hävdar att min resa då, mitt val då, var pga kärleken och pga mannen jag träffade. De kommer aldrig hävda annat och jag skiter i vilket, för jag vet, mina nära och kära vet, mina barn vet. Bästa beryget kom från mina söner som sa för ett tag sen, att mitt val då var det bästa som hänt vår familj. Nu är vi en familj igen. Hade det fortsatt så hade vi troligen varit helt splittrade idag.

Men oavsett om jag verkligen bryr mig i vad denna ytterst lilla klick tycker, de som aldrig träffat mig i verkluga livet, inte såg, inte visste hur det var. Oavsett det så petar det till i sidan på mig, när jag tror att det är detta de menar i en kommentar nånstans. Det är bra. Jag har lärt nåt av det, och jag lär mig ännu.

Jävla HEN-ordet

Varför i hela friden säga hen? VAD är hen? Om inte bara ett totalt onödigt modeord som tyvärr folk nog kommer att använda ett tag, i de mest lustiga och olustiga och framför allt onödiga sammanhang! Och i regel blir det ju inte ens grammatiskt riktigt! Det är inte sällan jag ser att nån skrivit "hen" där man rent grammatiskt inte kan sätta in han eller hon och få det rätt, men hen sätter man dit! Varför inte skriva om hela  meningen så inte nåt sånt behövs!! Det är så vi gjort i årtionden, århundranden! Det är en nymodighet att skriva h*n och det är rätt inkompetent att göra det med. Likaså att skriva han/hon - yyyyytterst sällan det finns behov av det! Väldigt specifika fall.

Och att hävda att man säger hen för att man inte vill ta för givet att det rosaklädda barnet i sandlådan är en flicka - men JÖSSES!! Är du osäker så fråga föräldern! Och ska du prata om barnet i största allmänhet, tex för att uppmärksamma ditt eget barn så det inte sker en olycka så säg: "akta det andra barnet Kalle", istället för "akta hen Kalle". Ja... ni hör ju... Jösses säger jag bara. Väx upp och tänk lite till!!

Glad påsk

Snart bär det av för alla häxor, mot Blåkulla. Jag blir kvar hemma för jag är ingen häxa. Jag är en god fe' som strävar efter att sprida leenden och godhet omkring mig. Ibland lyckas jag bara "sådär" men det är för att det behövs mycket träning och karma.

Goda fe'er är inte så mycket för att åka kvast och det är jag glad för, för jag har alltid varit lite flygrädd. Istället får jag ta hand om oroliga patienter i helgen och sprida mitt lugn över de västernorrländska hemmen. Känns helt ok:)

Imorgon ska jag göra Janssons och koka massor av ägg. Det blir min och sonens påskmat:)

Det bästa och det värsta

Det här kan vara min bästa tid på länge. Trots jag just nu har mer ont än vanligt såhar jag kontroll på livet, ett mål att sträva emot och en vilja att få till livet så det passar mig. En smula banbrytande, en egen väg, lite udda lösning men går allt i lås kan det bli det absolut bästa nånsin.

Samtidigt har jag tvingats sätta mig på "hold" i ett annat skeende av livet. Jag får vänta, se tiden ann. JAG vet något som inte andra vet, detta kanske som händer och förmig är det lösningen på framtiden det med, även i det här andra. För mig. Men jag vet att det kanske inte tas emot så. Det kan ändå upplevas som allt för krångligt. Mitt livsval kan vara allt för svårt att ta emot.

Så det som är det bästa nu är också mitt värsta. En smula impulsiv som jag är har jag så lätt att agera som om allt redan är löst och förvånas för en stund när jag möts av tveksamhet. Det är tufft att påminna sig om och om igen om att vänta still.

Jag hoppas allt lossnar snart nu. Och jag hoppas att det ändå då är en stilla porlande bäck som öppnas och inte en yster vårflod. Det känns bra att lära sig ta det lugnt:)

Kontroll

Jag gillar att ha kontroll över livet, ta ut kursen och styra dit. Och just nu är det bara att vänta... vänta in två besked från två personer, helt oberoende av varandra. 2 veckor till kan det handla om, och det enda jag kan göra är att fortsätta att planera som om det går som jag tänkt mig.

Inser hur sårbar jag är, för blir det ett oförmodat nej så kommer jag bli grymt besviken. Då måste jag försöka på annat håll och kanske tänka om lite med...

Det måste funka. Måste. Det är min tur nu tycker jag.

Stipendium

Ibland bara slår det en. Men varför, varför har jag inte sökt fonder och stipendium för mitt "lilla" projekt! Jag tycker ju själv att detta borde vara något man faktiskt kan få sånt för. Blir till att occupera biblioteket på måndag och fixa så mycket det går.

Alltså... Jag är nog ganska bra på att se över mina möjligheter:) jag tar tag i. Väntar inte på någon annans goda vilja eller på att någon annan ska styra upp mitt liv.

Vi har fått oss ett enda liv att leva, vad vi vet om här och nu. Jag vill leva mitt liv på det bästa sätt jag kan. Att minimera kroppsliga symtom, få vara frisk, är bland det viktigaste för mig. Det och mina barn.

Gamla vanor till för att brytas

Finns det något max för hur många blogginlägg man får göra på en dag? Uppenbar skrivklåda...

Iallafall. I flera års tid har jag varit van att berätta om allt som händer, för han som en gång var min kärlek. Även långt efter vi hade brytit fanns vanan kvar, hos oss båda.

Länge saknade jag honom som den bästa vän han också var. Eller jag tyckte han var det men i backspegeln var även den biten rätt enkelriktad och svår.

Iallafall, skitsamma det, så slog det mig nyss att nu när så otroligt mycke händer i livet så "borde" jag sakna honom igen. Men nä. Jag saknar någon att prata förtroligt med, någon som ligger nära i mörkret och är glad med mig för det som händer.

Gamla vanor går uppenbarligen att bryta:)

Dags för lite musik

Musik är en av mina största passioner. Musik helar, stärker, tröstar, glädjer. Det finns musik för varje känsla, att förstärka eller förminska. Just denna Eva Dahlgren låt är mig väldigt nära...

http://www.youtube.com/watch?v=7xsHOSjd43k


Jag vill ha dej min kära
Är det fult och lumpet
Jag vill ha dej min älskade
Men med helt andra ord

Du tänder min kropp
Du tänder min själ
Och gör mej
helt befriad från det
Som kallas öde nojor
Ensamhets fobier
Du gör mej hel
Mitt i kravens tid

Att lämna en för en annan
Är kanske egotrippat
Man att lämna sej själv för inget
Är värre än så

Vissa kan gå över lik
För att uppfylla sina drömmar
Det gör mej heligt förbannad
Medan jag står still och trampar
På mej själv
Och det är värre ändå

Censurerade tankar
Har inte gjort mej fattig
Men jag har aldrig känt mej
så sliten som nu
Så trött och ful
Visst kan jag 
kämpa vackert och le
Men på bilden står ågren bredvid
Och klappar mej på axeln
Sen lägger vi in backen
Och kör så långt in i mörkret
Att vi inte hittar ut

Ja här är jag min kära
Helt utan masker
Här är jag min älskade
Med alla later och laster
Jag orkar inte ljuga för dej
För är det så att du vill älska mej
Så kan jag inte spela
Jag har nog med att överleva
Och jag vet att du kan få mej
Till mer än bara det


Nu ska jag ägna mig åt att lära mgi hur jag gör med taggar och annat, för det har jag glömt... :)

Enkelt när det händer

Vissa saker är svårare än andra. Ofta är det svåraste dock att "få fingrarna ur röven". Undrar hur många faktura avgifter jag betalat för jag inte fixat aurogiro? Nu har jag fixat det på de grejjer som var kvar. Sköööönt! Lite pengar att spara i långa loppet där med:)

Inte var det precis svårt heller. Som sagt: värsta momentet är nog det med fingrarna...

Medicinsk studie

Redan innan jul blev jag tillfrågad om jag vill vara med i en medicinsk studie, eftersom jag fortfarande har besvär med fogarna i bäckenet sen jag var gravid med Tilde för 10 år sedan. Viktigt kändes det som, går något att fixa för framtida medsystrar så. I förbifarten berättade läkaren också om den blindstudie med behandling som de gjort, mot samma typ av smärta i bäckenet där alla i testgruppen blev markant bättre, medan kontrollgruppen hade det lika som innan. -Åh! Men kan jag inte få sån behandling också då??

Och det ska jag få:) om mindre än en månad bär det av för studiedeltagande och behandling på Akademiska i Uppsala.
Det kanske inte hjälper nåt. Å andra sidan: det kanske det gör! Kan jag slippa det där gnagande, irriterande, brännande i höger fog så.... *lycka*

Vilket positivt år jag möter:)

Inget besked men glad ändå

Jag pratade just med en av de som jag ser som nyckelperson i min plan och nä han hade inget besked att komma med ännu, han behöver mer tid för att lösa detta. MEN - "jag vill verkligen detta jag med" sa han!" Det är bara att få till det rent funktionsmässigt och det kan jag inte garantera att jag lyckas med". Men jag är glad för att han vill:) Och jag väljer att tro att han lyckas!

Berättade att lite annat är klart vilket genererade "Du menar verkligen allvar med detta, det hör jag det".

Ja. Jag har aldrig varit mer målveteten kring något. Det här ska bli av, det här kommer att vara det bästa som händer mig. Svarade jag.

När det sjunger inom en för varje litet framsteg, för varje litet steg närmare målet... då kan det inte bli annat än lyckat:)

Tar hand om läget

Jag har problem med mina muskler. Det vet många nu. Värre när jag är längs norrlandskusten än i södern. Thats it. Gilla läget?? No way! Här gillas inga lägen! Utnyttja möjligheterna är liksom mer jag:)

Nu flyttar jag. Gillas inte skitmycke av kroppen och för en utomstående så ter det sig nog rätt ostrukturerat och ryckigt, men jag tar hand om läget. Att köra non stop funkar inte, då brakar hela jag för ett tag. Så jag gör det på mitt vis och j**larvet ni, det funkar det med! Imorgon kan jag sätta mig och le och säga: jupp, jag klarat:)

Gilla läget... Som jag ogillar det. Ta tag i, gör på det sätt som funkar- målmedvetet! Jag gillar kollen över livet. Gilla läget, det är för de som nöjer sig. Inget fel med det heller.

En hunds kärlek

Tänk att mötas med total iver och lycka när man öppnar dörren hemma. En liten svansviftande, skuttande sak som nästan slår knut på sig av glädje att det är just jag som kommer.

Jag hoppas att en dag mötas och få bemöta med samma glädje, utan svansviftande och skuttande dock, med och mot en kär man. Det var länge sen jag kände den enorma lyckan när min man kom hem efter en dag på jobbet men jag har absolut gjort det. Jag vill igen en dag:)

Kärlek lycka och glädje, livets nyckel. Det får jag uppleva i studsformat och det gör mig enormt glad<3

Att inreda

Jag gillar egentligen inredning. Jag plockar nogsamt ut saker jag älskar, och har en rätt egen stil i mitt hem. Mattor, lampor, tavlor... mosaiksakerna! Stora saker. Funktionsprylar.

Men så kommer man till det där med detaljer. Små-piffet. Och då känner jag mig som en kostymnisse i ett stall - rätt malplacerad. Jag vet inte hur man gör! Vad har man framme?

Kanske skitsamma egentligen för hur man än gör så dumpas nycklar, plånböcker och småpengar där ändå... :)