Tur eller otur, vem vet?

Jag fick en historia tillskickat mig. Om den gamle mannen vars häst rymde. Vilken otur sa alla! Tur eller otur, vem vet sa mannen. En vecka senare kom den gamle hästen hem och hade tio unghästar med sig. Vilket tur du har, sa alla till den gamle mannen. Tur eller otur, vem vet... Jag ska kopiera in den i sin helhet när jag är vid en riktig dator.

I vart fall, ibland händer saker och man tänker att nääej, det var inte detta man önskade eller hade tänkt sig. Senare, med facit i handen blev allt precis underbart. Tur eller otur, vem vet.

Något sånt har hänt mig nu. Tur eller otur? Vem vet...

En dag i tystnad

Eller jag har ju pratat med patienter och kollegor... men i övrigt har jag tittat väldigt mycket på dimman.

Jag har haft min idé utstakad, vetat vad jag önskat och eftersträvat. Banan har känts rak.

Nu är det dimma. Jag har ingen aning längre. Ibland händer något man inte räknar med ens sist på kartan liksom... och jag är inte ens säker på att det hänt. Bara nåt. Kanske.

Jag fortsätter min dag i tystnad. Kanske en tur ut till Skeppshamn. Det brukar göra gott.

Kommit upp igen

En diskussion om att sätta barnen främst. Ett känsligt område för mig, som en gång i tiden inte hittade någon annan utväg än att sätta MIG främst, för att återfå kontrollen på både livet och föräldraskapet ( går att läsa om i min avslutade blogg Bruden som stack från stan, ska se om jag kan redigera in en länk sen). Det finns fortfarande de som hävdar att min resa då, mitt val då, var pga kärleken och pga mannen jag träffade. De kommer aldrig hävda annat och jag skiter i vilket, för jag vet, mina nära och kära vet, mina barn vet. Bästa beryget kom från mina söner som sa för ett tag sen, att mitt val då var det bästa som hänt vår familj. Nu är vi en familj igen. Hade det fortsatt så hade vi troligen varit helt splittrade idag.

Men oavsett om jag verkligen bryr mig i vad denna ytterst lilla klick tycker, de som aldrig träffat mig i verkluga livet, inte såg, inte visste hur det var. Oavsett det så petar det till i sidan på mig, när jag tror att det är detta de menar i en kommentar nånstans. Det är bra. Jag har lärt nåt av det, och jag lär mig ännu.

Jävla HEN-ordet

Varför i hela friden säga hen? VAD är hen? Om inte bara ett totalt onödigt modeord som tyvärr folk nog kommer att använda ett tag, i de mest lustiga och olustiga och framför allt onödiga sammanhang! Och i regel blir det ju inte ens grammatiskt riktigt! Det är inte sällan jag ser att nån skrivit "hen" där man rent grammatiskt inte kan sätta in han eller hon och få det rätt, men hen sätter man dit! Varför inte skriva om hela  meningen så inte nåt sånt behövs!! Det är så vi gjort i årtionden, århundranden! Det är en nymodighet att skriva h*n och det är rätt inkompetent att göra det med. Likaså att skriva han/hon - yyyyytterst sällan det finns behov av det! Väldigt specifika fall.

Och att hävda att man säger hen för att man inte vill ta för givet att det rosaklädda barnet i sandlådan är en flicka - men JÖSSES!! Är du osäker så fråga föräldern! Och ska du prata om barnet i största allmänhet, tex för att uppmärksamma ditt eget barn så det inte sker en olycka så säg: "akta det andra barnet Kalle", istället för "akta hen Kalle". Ja... ni hör ju... Jösses säger jag bara. Väx upp och tänk lite till!!

Glad påsk

Snart bär det av för alla häxor, mot Blåkulla. Jag blir kvar hemma för jag är ingen häxa. Jag är en god fe' som strävar efter att sprida leenden och godhet omkring mig. Ibland lyckas jag bara "sådär" men det är för att det behövs mycket träning och karma.

Goda fe'er är inte så mycket för att åka kvast och det är jag glad för, för jag har alltid varit lite flygrädd. Istället får jag ta hand om oroliga patienter i helgen och sprida mitt lugn över de västernorrländska hemmen. Känns helt ok:)

Imorgon ska jag göra Janssons och koka massor av ägg. Det blir min och sonens påskmat:)

Det bästa och det värsta

Det här kan vara min bästa tid på länge. Trots jag just nu har mer ont än vanligt såhar jag kontroll på livet, ett mål att sträva emot och en vilja att få till livet så det passar mig. En smula banbrytande, en egen väg, lite udda lösning men går allt i lås kan det bli det absolut bästa nånsin.

Samtidigt har jag tvingats sätta mig på "hold" i ett annat skeende av livet. Jag får vänta, se tiden ann. JAG vet något som inte andra vet, detta kanske som händer och förmig är det lösningen på framtiden det med, även i det här andra. För mig. Men jag vet att det kanske inte tas emot så. Det kan ändå upplevas som allt för krångligt. Mitt livsval kan vara allt för svårt att ta emot.

Så det som är det bästa nu är också mitt värsta. En smula impulsiv som jag är har jag så lätt att agera som om allt redan är löst och förvånas för en stund när jag möts av tveksamhet. Det är tufft att påminna sig om och om igen om att vänta still.

Jag hoppas allt lossnar snart nu. Och jag hoppas att det ändå då är en stilla porlande bäck som öppnas och inte en yster vårflod. Det känns bra att lära sig ta det lugnt:)

Kontroll

Jag gillar att ha kontroll över livet, ta ut kursen och styra dit. Och just nu är det bara att vänta... vänta in två besked från två personer, helt oberoende av varandra. 2 veckor till kan det handla om, och det enda jag kan göra är att fortsätta att planera som om det går som jag tänkt mig.

Inser hur sårbar jag är, för blir det ett oförmodat nej så kommer jag bli grymt besviken. Då måste jag försöka på annat håll och kanske tänka om lite med...

Det måste funka. Måste. Det är min tur nu tycker jag.