Saknar så enormt

och ibland inte alls, det går i vågor och vågorna stillnar. Men det finns stunder då saknaden blir enorm, när jag känner allt som jag hade och miste.

Vi pratar ibland på telefonen. Ibland helt kort, ett kolla läget. Ibland längre och mer nära. Idag var ett sånt. De håller på att städa ut hans mammas lägenhet, och där i de känslorna så finns fotfarande en stor närhet. Något gemensamt. En kärlek som aldrig dör. Det är ett sätt att hantera sorgen, att få prata om henne, höra hur han kämpar för att hålla vänskapen uppe med sin bror - de är inte nära varandra i något och det är en kamp för honom att det inte brister.

Det finns stunder då jag med hela mitt hjärta vill säga åt honom att dra år helvete. Det finns andra stunder, som den nu ikväll, då jag saknar så det skär i hela mig och jag önskar att han kunde älska som jag.

Det går längre mellan gångerna. Det ebbar ut. Kärleken kommer att minska eftersom och tillsist bara vara en liten ärta inom mig. helt kommer den aldrig försvinna men ärtor går att leva med.

När det flyter

Det känns som att jag har flytet nu... Livet lägger sig till rätta, jobb på hemmaplan, goa ungar, det kommer bli ordning i hemmet, söker upp allt fler av mina kära vänner och börjar leva utåt igen. Det känns som att livet håller på att "jick snick" hoppa tillbaka ner i rälsen och sen kan det tuffa på...

Då är det extra, extra gott när en kär nära ringer och berättar om att troligen, kanske, most likely så har HON fått nytt jobb med! Ett drömjobb, nått hon önskat länge, ett stort steg framåt i utvecklingen, ett steg in - ett rejält steg in - i något nytt.

Det är så skönt när man känner flytet och det är dubbelt glädjande och skönt när det flyter lika för de man tycker om.

GRATTIS käraste A, jag håller tummarna allt jag kan på måndag. Mer än allt jag kan och mer än tummarna. Jag ska banne mig hålla hårtopparna till och med<3

det bästa med att ha flyttat

Alla vet nog hur jag tycker, att det inte är odelat skitbra att bo på hemorten igen. Det duger, det är allt. Det kommer att bli bra.

Men det finns såna guldkorn som är helt underbara.

När nån av de stora barnen kommer och sätter sig och pratar en stund helt apropå, om allt eller inget eller nåt annat.

Och middagarna med en eller flera ungar, med eller utan sina fina flickvänner. När vi sitter kvar vid amtbordet och småpratar....

Som jag saknat det, som jag saknat att bara höra att grabbarna finns där i hemmet... De har ju alltid funnits här "jämt", lillan är borta ibland och hemma ibland, det är också en vana och det finns massor med glädjeämnen kopplat till det med.
Men ljuden efter mina söner, de har jag saknat nåt grymt... Guldkorn.

Det känns som en era är slut

Det är klart nu. Jag lämnar pendlandet, har fått jobb här hemma. Bokslut och ny livsbok att börja skriva in debet och kredit i. Avstamp.

Känns det odelat bra? Nä, långt ifrån. det svider och bränner och jag är glad och lättat - allt i ett. Iom detta har jag gett upp - vilket jag borde ha gjort för länge sedan, och har väl gjort delvis åtminstone. Detta var det sista.

Så - ut och handla ny bok att anteckna i var det;)

No one puts baby in the corner

Idag kom det över mig. Att det känns som jag tillbringat väldigt lång tid i hallen utan att vara välkommen in. Och nu menar jag rent generellt, i det mesta i livet. I vissa fall har jag inte känt mig välkommen och dröjt mig kvar, i en del fall har jag puttats tillbaka ut när jag nyfiket tittat in.

Och fast jag är ensam och bara har mig själv nu, så står jag fortfarande kvar i den jävla hallen!! För att jag är van att stå där, för att jag tror att nån ska dra med mig in i salongerna kanske. Som jag har gjort många, många år. Kanske jämt.

Nog nu. nog med häng i hallen. Tid att leva, tiden kommer inte tillbaka och ärligt: jag har aldrig märkt att jag varit ovälkommen det gånger jag trätt in i salongerna.

Som min gode vän sa: Med ett glas i handen, ett leende och ett glatt: ni kan sluta vänta nu, jag är här:)

Ibland kommer det över en

Att jag vill att andra ska förstå. Förstå det jag gick igenom då innan jag valde att flytta, förstå vad mycket tiden ensam har betytt, ensam utan mina barn. Förstå att _min_ vardag, mitt liv, ser inte riktigt ut som hos "alla andra". Som att det gör det hos någon...

Och jag vet ju, att mina ord går in hos vissa. De har modet att förstå att det fanns nåt där, som de själva inte upplevt, inte kan förstå men genom det jag säger och genom den jag är, så vet de: jag valde det enda rätta, och jag kommer att välja det enda rätta igen och igen.

Jag kan ibland bli så ledsen när jag märker trångsynthet och ovilja att ta till sig. Men allt mer lyckas jag ändå ta till _mig_ att den dagen kommer inte, då alla visar förstående för detta. Det kommer alltid finnas trångsynta personer omkring mig som jag måste hantera, eller som ger känslor som jag måste hantera.

Jag är ju ändå trots allt en av de som haft en otrolig tur. Jag kunde, jag gjorde, jag lyckades, jag kom tillbaka. Visst har jag haft stöd på vägen av en del, även helt oväntat stöd som har betytt massor! Men i grund och botten så har jag gjort detta själv. Det är JAG som blivit stark, det är JAG som blivit hel och det är JAG som klarat det.

Jag har en enda filmreplik som jag sparat i hjärtat. När andra drar filmrepliker är jag lost. Men denna är min och den passa här, och ofta annars. Från den gamla Bad Boy filmen, den fängelsefilmen med Sean Penn bla.

No, I did it all my self. Med ett snett leende, illa vald stolthet och all kaxig attityd som går att uppbringa.
I did it ALL my self:)

Inte så konstigt

Om man under flera år mått dåligt i livet, på en plats och med orsaker som är kopplat till det stället. Och om man sen flyttar låååångt från den platsen, återfår greppet under fotsulorna, får tillbaka tron på livet, ljuset, hoppet - ja tammegröne livet i sig! Då är det inte så konstigt om man oroar sig för att flytta tillbaka, dit där det dåliga måendet bodde. Oavsett det finns massor med positiva saker där. Oavsett om grunden till måendet förmodligen är borta. Oavsett om man lärt sig hantera sin vardag och sitt liv på ett bättre sätt.

Jag har tagit ett enormt kliv redan, det har skakat om mig och det verkar ändå vara fast mark under fötterna. Jag vet att nästa kliv kommer, men det skrämmer mig enormt. Det känns för tidigt, jag vill ha mer trygghet i mig själv _här_.
Utan trygghet i mig själv och utan att må bra i mig själv har jag inte mycket att ge mina barn...