Tysta starka män

Alltså jag tycker inte att man behöver prata ihjäl saker å ting. Och jag uppskattar att saker och ting sker i en takt som livet avgör. Och det är helt ok att bida sin tid och inte veta, inte vilja tänka.

Men ibland. Som när jag undrar nåt och verkligen frågar om det. Då skulle jag verkligen uppskatta ett rakt och ärligt svar. Vad det än är. Om det så bara är "slappna av nu, det är lugnt".

Och nä, jag har ingen som är i position för att pratas och ältas med, ibland bara dyker det upp sånt som borde vara obetydligt men som inte är det ändå för att känslan i kroppen ger önskan om lite mer.

Jag är som jag är jag med...

Flyttkillar

Sonen och hans kompis kom, för att hjälpa mig med det tyngsta. Bla badkaret. Jag vet, man brukar inte ta med badkar, men så är det här:) det är nån lite udda lösning, med en ställning på ben som själva karet ställs i.

Det är det sista de ska göra. Tunga soffan på plats, otympliga bordet isärmonterat och ställt i förrådet. Vardagsrumsbordsunderredet ( får man hålla i tuttarna??) och sist badkaret. Svettiga är vi. Så ser jag när allt är klart. Underredet står med utsidan in mot väggen.

Det tar emot att be dem lyfta igen, jag vräker runt underredet som är lätt som en grispink och sen ner med karet igen.

Tack boys, ni är bäst:)

En rätt mysig eftermiddag trots allt:)

Om man har vissa besvär med sina leder, så är det dumt att jobba hårt på egen hand. Men vaddå! Som fd hästtjej som mockat hästskit och burit tungt som ingenting, så är det svårt att hitta begränsningen. Jag är ju stark, men klen. Idag har jag haft riktigt ont. Det är på väg bort, imorrn är det lugnt igen.

Mitt i allt detta onda, då jag verkligen behöver hjälp så är ena sonen där. Och det är skoj och skratt och han fixar det jag för tillfället inte kan med ett leende.

Underbara ungar som förgyller min dag och mitt liv, älskar er alla tre:)

Flyttar

Ja-a. Jag gör det igen:) min hittills kortaste flytt. 4 vån ner i huset. Det doftar tapetlim här. Och golvlim. Helt nytt är det, utom i barummet som ändå är helt ok.

Det är otroligt skönt att flytta när man dels är på topp mentalt sett och utöver det faktiskt har tid! Det går inte jättefort, med flit. Tar ner en kartong, packar upp. Får ordning direkt, från grunden.

Än så länge är min säng i köket. Jag väljer att inte tycka det är galet utan smart. Rätt kort tid som det handlar om trots allt.

Nu ska jag räkna fönsterrutorna och sen sova. Och drömma en sanndröm. Den kan få innehålla en klok, lång, snyggman med ring i örat. Han kan få dra mig nära intill när vi dansar. Jag vet att han gör det på helt rätt sätt. Mmmm, gör han:)

Tålamod

Jag har köpt en diskmaskin. En begagnad. Då måste jag ta bort ett skåp. Jag har sett hos grannen att det är möjligt. Min granne är snäll. Hon har i detalj berättat hur hon fått dit sin diskmaskin. Lät enkelt.

Först hittade jag inte en enda jävla skruv. Sen hittade jag två plast skruvar. Den ena sitter fast. Det gör skåpet med. Med en plastskruv i ena sidan? Inte troligt. Ser en stor fet skruv i bakkant. Den går egentligen inte att missa men det gjorde jag. Bort med den. Skåpet sitter ändå fast. Hittar två små ytte pytte skruvar i framkant upptill. Ingen annan hade nog missat dem. Skruvar bort och nu är skåpet nästan löst. Vore det inte för plastskruven så.

Tittar på mina händer. Nä. Tummen sitter inte mitt i handen. Could have fooled me...

Långt mellan varven nu

Har så mycket jag egentligen behöver ösa ur mig och sitter här och får tunghäfta och inget kommer på pränt.

Ibland känner jag mig blåst av livet.

Idag ryser jag

I helgen så hände en hemsk sak. Min dotter hade varit ute med sitt ena marsvin i koppel och när de gick in så fastnade kopplet i dörren - marsvinet var i hennes famn. Hissen åkte iväg, kopplet hakade i och lilla marsvinet ströps och hissen fastnade knappt 1½ m från bottenplan. Det tog uppskattningsvis 10-15 min innan underbara grannar hjälpt oss så hissen kom loss. Hemska minuter ensam i en hiss med sitt älskade husdjur fastklämt och dött vid dörren.

Min dotter har dessutom ett funktionshinder och har bla svårt med tidsuppfattning. Hon kan inte "känna" hur mycket en minut är riktigt. Så för henne blev detta en evighet, ensam, dött marsvin och utan att komma loss.

I helgen har jag mest varit chockad tillsammans med henne och vi har sörjt lilla Förge (Fudge har jag stavat men så stavas det inte säger dottern *s* dock uttalas det fudge). Nu idag slog det mig om det hr med tidsuppfattningen. Hon måste ha tyckte att det tog 100 år dels innan någon kom, sen från det hon sprang 6 vån upp och hämtade mig, och sen innan en granne lyckades få loss kopplet och hissen åkte iväg.

Utan honom hade vi fått vänta minst 20 min till innan hissreparatören kom. Jag bara ryser och vill hålla om min lilla flicka ännu mer.